Operations

När jag lämnade Göteborg och mitt hem upplevde jag det som om jag inte skulle komma tillbaka igen, jag gjorde ordning mitt hem, stängde en dörr.

När jag var in-checkad på hotell Hansson duschade och skrubbade mig noga med tvålen jag köpt och hela kroppen klia - jag blev så torr. Hotellet var underbart - Hotel Hansson - lugnt och stiligt, mycket trevlig personal och en familjär känsla - en räksmörgås blev min sista måltid för kvällen.

Jag skulle infinna mig på Sophiahemmet, andra våningen, klockan 8:30, jag var dock vaken tidigt, 07.00 och kunde inte komma till ro, så jag gjorde mig i ordning och checkade ut, avbokade min 07.30 väckning. Frågade hur jag skulle ta mig till Sophiahemmet och fick fråga tre gånger, för så snart jag tagit in informationen var den ur mitt huvud. Tittade på de som satt och åt frukost, lukten av rostat bröd i näsan stegade jag ut ur porten till Hotel Hansson.

Receptionisten på Hotellet sa att det var en ca 10 min promenad till Sophiahemmet, men det måste vara som ”normal viktig” för mig tog det över 30 min och jag var genom svettig när jag kom fram.

Blev väl mottagen av en sjuksköterska som tog hand om min väska och skickade mig till labb för provtagning. Sedan traskade jag tillbaka genom Sophiahemmet korridorer, de har så vackra tapeter, så vackra saker, stannade till och tittade och tog några foton - för jag hade tiden.

När jag kom tillbaka möttes jag av en sjuksköterskeelev som visade mig till rummet där jag skulle ”bo” under min tid där. Det låg två patienter på avdelningen/rummet när jag kom, jag kunde inte tro att de varit där för samma operation som jag, de var liksom redan så fina.

Det visade sig att de opererat halsmandlarna.

Jag blev visad de kläder som jag skulle byta om till, långa sockor, riktiga mormors trosor och en ”särk”, det blev en dusch till, tvätta hår och allt, på med kläderna och sitta ner till ett inskrivningssamtal.

Diana satte in nål i handen som spänned och gav mig medicin som var i förebyggande syfte och för smärta och lugnande. Sedan var det bara att vänta tills min stund var kommen.

Väntan kändes lång, och jag tappade liksom koll på tiden - men runt 10.00 togs jag ner till operations avdelningen och fick träffa den person som skulle få mig att somna - förhoppningsvis.