Tro

Utan tro kan även den minsta uppgift kännas skrämmande. Med tro känns allting möjligt - och är det också. Det behöver inte vara en ”Guds tro” utan tro på sig själv och sin förmåga räcker lång väg, det gör allt möjligt. När jag säger allt så vet jag att det finns begränsningar där, men egentligen är de skapade av en själv. Kanske handlar det om att inget är omöjligt om viljan finns där, om man verkligen, verkligen vill.

Tron på mig själv måste jag arbeta med, för det är min akilles häl, där lägger jag oftast krokben på mig själv. Det och rädslan att faktiskt nå framgång då mitt normala utgångsläge är misstro och melankoli. Tvivel på min egna förmåga även fast många handlingar borde visa för mig att jag faktiskt kan, för jag har redan gjort en hel del.

Något jag inte gjorde av ”o - tro” var att hålla alla från mig under tiden jag bearbetade cancern, fast det handlade mest om att utöver sjukhuset ville jag inte att någon annan skulle veta, för på det viset i min logik så kunde jag inte vara sjuk - huvudet i sanden - det lämnade mig ensam, men ensamheten var lättare att hantera än andras ”sorg” eller ”svårighet” att bearbeta ”min” sjukdom, för jag kunde inte, ville inte ta hand om andras känslor efter jag hade nog med mig själv. Men jag skulle behövt mer hjälp än jag erkände, mer hjälp med de vardagliga saker som blev tunga.

Tror även att jag hade lättare att tro på min förmåga att komma igenom det när jag var ensam efter som jag endast slogs för mig och inte behövde ta in andra i min omgivning. Nä, jag ångrar faktiskt inte hur jag tog hand om det. Jag utgick från vad som passade mig bäst och därifrån tror jag det sällan blir fel.

Men tro, om det är i en Gud, i en själv, framtiden eller ödet - så tror jag det viktigaste är att ha en tro, en tro på något bär dig fram, det är vad jag tror.