tisdag 22 februari 2011

Medresenärer

Resan genom livet kan upplevas som tröttsam och skumpig ibland, men gott sällskap kan göra färden mer njutbar. Sträck ut en vänskaplig hand till dina medresenärer.

De heter Olivia, Azalea, Knut, Doris, Tusse och Kroki plus en hel del talgoxar (tror jag de heter). Har mått dåligt sedan i lördags och nu börjar lägenheten kännas oerhört liten och mat har jag tunt av och inget orkar jag förströ tiden med eftersom det gör ont i ögonen. Ok, lite klarar jag nog - börjar bara tycka så infernaliskt synd om mig själv och det är så tråkigt att vara avskärmad från resten av världen.

Speciellt när jag går och lägger mig klockan 20.00, försöker hålla mig uppe vid 08.00 men är för trött för att vara vaken och för trött att somna och allt mitt i mellan.

Så vad gör man - jo, man = jag, börjar prata med katterna tills de somnar eller helt enkelt lämnar mig ensam i sängen. Pratar med Knut när han är här för att avlösa Doris en minut, men han bara kuttrar och försvinner in till sin familj. Pratar med Doris i en nano sekund - då hon som de flesta nyblivna mammor inte har tid för en ensamstående, barnlös väninna. Ja, en sådan som inte förstår hur ont om tid man har när man har man och barn, hm!

Då återstår en enda person, en som ALDRIG kan rymma för jag hänger alltid med - JAG, och OJOJ vad vi har pratat och täckt en hel del olika ämnen. Jordbävningen i älskade New Zealand, översvämningarna i älskade Australien, Bush fries och allt annat de fått stå ut med. Varför ingen mat smakar och hur det kommer sig att jag mår illa efter all mat.

Att bara tanken på ett kokt ägg, som lockade för en stund sedan, helt plötsligt framkallar hulkningar. Hur risgrynsgröt som brukar funka inte funkar alls, eller en smörgås med messmör får mig att näst intill springa till toaletten. En kyckling buljong soppa från ett par år sedan är det ända som åkt ner utan obehag.

Vill inte ens tänka på frukost, nu dricker jag mitt vatten och tar eventuellt en kiwi om det skulle locka lite senare.

Men jag har vänskapligt sträckt ut min hand till mina medresenärer och fått gott ressällskap. I alla fall bit vis och lite till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar