Beslut

Beslut borde grundas på vad som är rätt, inte vad det kanske kommer att kosta oss att göra det rätta.

Det här är inte så lätt som det låter. Beslut som rör mig själv kan vara svåra att ta och göra vad som är rätt, av rädsla, av ovana, av att inte känna att jag förtjänar det som kan vara det rätta.

Även om det endast är en dusch, en härlig body lotion, extra god mat eller att helt enkelt inte lyssna på onödigt runt omkring. Onödigt som jag suger in och låter ta över, så det skadar mig.

I dag bestämde jag mig för att lämna jobbet när det var tid för det, och INTE ta med mig det i tanken på vägen hem. Det var många ”push-and-shuve” drag som jag fick syssla med i det tysta där jag satt på spårvagnen. Ungefär som när man snabb städar och stuvar in allt i garderoben och får liksom häva igen dörrarna och vila mot dem ett tag för att vara säker på att låset tagit, så inte allt väller ut.

Nä, jag klarade det inte hela vägen, eller jag kom hem, men mitt i ost mackan öppnades först den ena dörren och sedan fullkomligt östes jag av elaka tanka om mig av och från mig själv.

Jag försökte få mig själv att förlåta mig, melankoli, depression, en diagnos har jag fått, ”vila i diagnosen Marie” klappar jag mig på axeln och säger med huvudet så där sympatiskt snett på lut. ”Håll käften j’’’a k’’’g, för den diagnosen har ju fröfan inget värde i samhället idag, jag är tametusan inte UTBRÄND, VIDBRÄND eller något annat nytt påhittat ord, jag är fanemej endast så-jävla-deprimerad-att-jag-knappt-kommer-ur-sängen, och kom inte och säg till mig ”vem är inte nere ibland, vem känner inte sorg i bland”.

Hur skall jag ta det? Är jag en svag person som inte kan ”ta det på kinden” som alla andra? Är jag mindre värd (som jag själv ändå fruktar) Varför säger man så till en person som man vet - om man kan ta sig tiden att komma i håg - tar sådana kommentarer så hårt?

Det är en kamp att ta mig ut i livet de flesta morgnar, vissa mer så än andra, och ibland går det bra. Men jag menar, att bokstavligen sätta fötterna på golvet och resa mig upp, se mig själv i spegeln , göra mig i ordning och öppna dörren. Från det läget där jag ligger i sängen vill jag helst bara skrika, skrika så högt att det rungar mellan väggarna.

”Varför är du deprimerad?” HALLOOOOO - inte fan vet jag, inte alltid, glimtar här och där, vad vill ni ha för svar på den frågan, kanske kan ni fråga pappa som ändå inte ville ha mig - kanske har han svaret. Men jag är vuxen nu, jag har slösat bort tio år av mitt liv och kört det totalt i botten. Ekonomin - fy fan, självdestruktiva beteenden som går på rundgång och vad jag önskar som fan att jag kunde ha stoppat i mig en hel ICA affär i kväll, en hel ICA affär rubb och stubb - skit i att öppna förpackningarna, eller om det är varor som man inte skall äta låt mig avverka dem en efter en och i bland kanske två åt gången.

Mitt beslut att inte bry mig om vad andra tycker och tänker om mig är vacklande, mitt beslut att inte vara beroende av någon annan gör ont. Det gör ont att få höra att man inte vill ta sig besväret, att man inte en gång kan plocka upp telefonen för att höra om man vill med - speciellt när det är en delad ”älskad” aktivitet.

Mest känner jag mig så jävla dum, så dum att jag inbillade mig att någon ville spendera tid med mig, att jag kan existera i någons tanke när jag inte är fysiskt närvarande och att man ibland kunde anstränga sig och tänka efter före, innan man säger saker, innan man får en attityd av ”vad löjlig du är som har tid att bry dig om sådant”. Speciellt, när det i andra änden bryr sig om just sådant i annan tolkning.

Jag försöker vara en människa som jag vill vara, försöker ta rätta beslut för mig och när det blir fel lära mig av det och vandra vidare. Men det är en utmaning som tär och nu de sista två månaderna har jag knappt orkat fram.

Jag vill ha hjälp, hjälp att komma i håg, jag vill märkas, synas och när jag inte är där lämna ett spår av min frånvaro. Jag vill, jag vill räknas, vara prioriterad i bland, respekterad - men för det att ske måste jag först respektera mig själv.

Så ett beslut om att respektera mig själv väljs för att det är rätt och är det rätta att göra.

Är arg, ledsen, trött, sorgsen, och full av ”jädrans-anamma!”