Allt kommer att bli bra, står det på ett kort som jag köpte för ett bra tag sedan. Jag tyckte och tycker om den meningen, allt kommer att bli bra - för det är det jag håller i när saker börjar fall sönder runt mig. För tillfället vet jag ingenting, jag har inte en aning om vad som händer runt mig eller i mig. Jag försöker hålla uppe en fasad i min vardag, i min yrkesroll så ingen annan än jag vet.

Jag brukar berätta allt för alla men efter händelse innan jul har jag mist min tillit och mist känslan av absolut öppenhet inför någon annan än mig, och det är faktiskt inte något negativt, för mig är det något positivt.

Faller så pladask för människor i min omgivning, höjer dem till otroliga höjder tills, tills den dagen de bevisar att de är lika mänskliga som jag, att de liksom jag har drag som får mig att dra öronen till mig, som får mig att ta ett steg tillbaka och få en mer ”normal” förhållning till dem. Men det smärtar och kan ta tid innan jag står stabilt i deras närhet.

Har jag blivit svedd, svider det ett bra tag och jag börjar värdera och se hur mycket jag skall investera, kanske blir jag hård och kantig men för mig handlar det om försvar, för mig handlar det om att säkra upp min tillvaro. När jag säger detta börjar en del av mig att ifråga sätta vilken rätt jag har att avgöra hur mycket en annan person betyder, deras värde, men det kan jag faktiskt lätt svara på - all rätt i världen. Jag bestämmer vilken typ av människor jag vill omge mig med i min vardag, på min fritid.

Jag har psykologiska svagheter, jag har det svårt med mänskliga relationer, men något jag kommit fram till i all relationskaos är att jag har mod, mod att ifråga sätta mig själv och mitt agerande. Mod att inse att jag skapar många av mina negativa erfarenheter själv, mod att inse när det gått snett och min roll i det hela, äga händelser och skeenden och be om ursäkt för dem. Ett mod som många saknar och kanske helt enkelt saknar insikt i att de själva har en roll i hur livet ter sig för dem och hur de mänskliga relationerna utvecklas.

Blivit arg, riktigt ilsken många gånger när det gäller den senaste erfarenheten av en egen skapad negativ händelse, där jag erkänt min egen ”skuld” men ändå anser att de ofta sker en reaktion på ett agerande, i händelser som dessa föds dess längd av reaktioner likväl som på agerande utifrån dessa reaktioner. De jag försöker säga är att det är ofta fler än en individ involverande, annars skulle det inte bli något av det. Jag känner att även den andre partnern borde erkänna, att de reagerade på det som hände och hade så en roll i det hela.

Antar att jag blir arg på mig själv för att jag ställer till det, för det första, och för det andra alltid är så villig att erkänna mitt ”brott” ta på mig hela skulden fast min del inte är hela så att säga.

Mitt liv är ett sidenband fullt med knutar och det tycks som om när jag väl lyckats reda upp en kommer en till ganska snart. Jag är trött på alla dessa knutar och vill nu leva så enkelt som jag bara kan. Lättsamt, inte ställa till det eller bygga för många ”sandslotts relationer”.

Har två viktiga kvinnor i mitt liv, och det är orättvists att jag lagt så mycket vikt på dem. Men deras påverkan är djup och tyvärr orsaken till att jag börjat stöta bort dem. Jag är rädd för att jag har tröttat ut dem, att de sett igenom mig och insett att jag är ett svart geggigt sulfur luktande hål. Att de nu insett att jag inte är en lättsam, möjlighets människa utan snarare en domedags predikande elak person. Jag är vansinnigt rädd för att mista dem så jag har börjat dra mig undan, jag har börjat min självdestruktiva resa.

Även fast jag ser vad det är jag gör känns jag oförmögen att stoppa det. Min inre dialog fungerar som en masochisms mantra. Jag ser hur många vänner de har på facebook och kommer snabbt till slutsatsen att de inte behöver mig i sina liv. Det gör ont, för inom mig vet jag att jag önskar dem i mitt liv, jag önskar dessa otroliga kvinnor i mitt liv, men de har liv och inget behov av mig. Om jag försvann skulle det inte göra någon skillnad i deras liv.

Borde de det? Nej, kanske inte, men önskan är ju att lämna spår efter sig, intryck och en viss saknad. Men jag förlorar människor i stället, de flyttar, de dör, mest dör de och nu så här efter jul efter ännu en bortgång känner jag mig otroligt ensam och utan värde.

Jag vill vara någons val, jag vill bli vald. Jag vill betyda något för någon. Jag vill att man skall tänka på mig vid en speciell situation och slå mig en signal eller komma förbi, jag vill vara saknad. Jag är ingens val, jag är ingens minne eller önskan, så vill jag inte fortsätta leva. De är inte rättvisst den vikt, den betydelsen jag givit dessa två kvinnor som har partner, familj och många vänner. De vet inte vilken vikt de har för mig, vilken betydelse de har i mitt liv.

Jag väljer mig, och skall investera tid och list till att hitta kontakter utanför jobbet, utanför deras sfär, knyta nya bekantskaper och utvecklas, lära och vara öppen med min ”rädsla” och ”ovisshet” när det gäller mänskliga relationer. Inte bli tung, utan helt enkelt vara rak och ärlig om jag inte förstår, om jag tror mig ha missförstått. Mest av allt skall jag helt enkelt utsätta mig för livet!

Allt kommer att bli bra, jag skall lita på mig, ta stöd av mig och den vetgirigheten och bygga på fantasin och viljan att lära. Ta och bygga ut min sociala förmåga som finns där, min förmåga att ta kontakt en önskan att veta mer om andra. Jag har det jag behöver inombords.

Jag förlåter mig själv för att jag byggde upp dessa två kvinnor och för att jag blev så ledsen och fick ett brustet hjärta när jag insåg min betydelselöshet i deras liv. Jag förlåter mig för att jag så snabbt bygger upp andra och värderar dem så högt medans jag är så villig att förstöra och rasera allt som handlar om mig.

Men livet är ett lärande, jag sörjer dessa förlorade kvinnor, men jag är fortfarande här, och jag lär mig och jag ser vad som betyder mycket för mig i mig, det är inte illa och allt kommer att bli bra - skall du se!