Tisdag den 21 september

Vädret är lugnare idag, med en underström av het magma redo att brista ut så snart trycket blir för starkt, jag hoppas att hålla det tillbaka tills jag kommer hem, hemma kan magman bara bubbla ur mig med massor av ljud och gurglande läten. Hemma är jag säker, där gör det inget att jag brister - för där kan jag hjälpa mig själv tillrätta igen. Om jag är någon annanstans kan det ställa till problem, jag kan förlora delar av mig själv i sprickor och håligheter och aldrig få mig själv hel igen.

Drömde mardröm efter mardröm i går natt, död, massor av död och människor som kom ifrån varandra och mitt förtvivlande sökande efter säkerhet. Har haft fler sådana mardrömsnätter på sistone. I går natt var jag ute och reste, hoppade av en båt som var en buss som åkte på en kanal precis när en stor grupp glada ungdommar hoppade på bussen. Bussen blev full av människor och hade precis girat en sväng när den blev påkörd där i det leriga vattnet i kanalen.

Det var bara jag där, jag var den enda som såg vad som hände. Jag vågade inte hoppa i eftersom jag var rädd att jag skulle dras ner, jag sprang och ringde på varje dörr längst kanalen. Det tog ett tag innan någon svarade i porttelefonerna, jag försökte säga att de skulle ringa larmcentralen, fick inte ur orden, men tillsist gick det. Dörren öppnades och en grupp av gamla vänner kom ut. De ringde efter hjälp, men då var det för sent, alla var döda. Jag stod och tittade på under tiden de bärgade bussen, jag kände en sådan maktlöshet, ett ansvar för vad som hänt. Hjälplös och en skam över min feghet, att jag inte vågat hoppa i för att försöka rädda någon utav passagerarna.

Drömmen fortsatte med mina försök att komma "hem" eller till en säker hamn, drömmen var kantad av "glömda" barn, barn som lämnades av föräldrar som prioriterade sig själva. Jag fick fråga vart jag skulle hoppa av spårvagnen för det var svårt att se. Vagnen var full av människor från alla världens länder. Efter en kamp kom jag tillsist hem till mina morföräldrar.

Att det var min destination i min jakt efter "trygghet/säkerhet" förvånade mig, har inte känt att de representerar säkerhet för mig. Den tryggheten, den känslan av säkerhet är mer knuten till min farmor Karin.

Jag antar, i min amatör psykologi, att mitt undermedvetna var fast i min negativitet och försökte så gott den kunde finna en lösning, komma till rätta i själen igen. Ilska, hat, det är kraftiga känslor och kan ge enorm styrka, kraft ett tag, men förr eller senare pyser det ut - denna gång tar det lite tid. Denna gång var känslorna starkare.

Har faktiskt ont i skelettet efter all spänning jag utsatte den för i måndags, så nu försöker jag sträcka på fingrarna och benen för att räta ut mig!