Jag har inte målat på månader, det känns tomt, men när jag försöker känner jag en vilsenhet, inget kommer ut. Nu har jag bestämt mig för att prova, jag vill fråga Camilla om jag kan få ställa ut i hennes salong i november. Om det går, om det är möjligt, då har jag någont att arbeta fram till, något som sporrar mig. Djupt inom mig finns bilder, visioner om vad jag önskar producera, prova mig fram, våga. Om det inte fungerar kan jag måla över det, jag skall prova, prova och se vad som händer.
Har funderat på detta med att jag upplever att i Sverige, i dag, har man endast ett mänskligt värde om man jobbar 120 %. Det är så jag upplever vardagen i Sverige, de vardagliga värderna i Sverige idag. Alla är stressade, stressade hit och dit, men de måste tycka om det, för annars tror jag att man ändrar på det, för att dra ner på stressen - när man hela tiden säger att man är stressad så låter det för mig som det är ett problem, och för mig är problem till för att lösas - om möjlighet finns.
När jag tänkte på arbetstid, tid i allmänhet, i går kväll, så bestämde jag mig för att hoppa av prestationståget, för jag kommer aldrig komma fram, jag kan inte leva för att vara stressad och överarbetad. Så jag hoppar av och skall kämpa för att påminna mig om att det är okej, jag bestämmer över hur jag vill leva och vad som är viktigt för mig. Men jag har haft dessa tankar, idéer och jämfört mig med andra under största delen av mitt liv - så motstånd kommer jag att möta, motstånd från mig själv.
I dag är första dagen i att inte jämföra mig med andra, i dag är första dagen att guidas av min inre röst, mina inre värderingar.
Jag vacklar, har varit på gränsen flera gånger, på gränsen att falla dit. Jag är uppväxt i en miljö där jobbet är det primära, det viktigaste, att göra bra i från sig är ett måste. Jag hör min negativa Marie säga "Den kollegan hon tycks ha mycket att göra och hon säger att hon är stressad, varför är inte jag stressad? Är jag inte en bra anställd om jag inte är stressad? Hon är nog viktigare, mer anförtrodd med viktiga uppdrag än jag, hon har ett värde för hon är stressad, medans jag har det jämt, arbetsuppgifterna är jämna i sin ström. Men jag har nog bara enkla arbetsuppgifter eftersom jag INTE är stressad - där med är jag mindre värd och givetvis dum!"
Ni förstår, vem blir inte trött med ett sådant resonemang rullandes bakom pannbenet?!
Men jag skall nu leva mitt stressfria liv, blir det känslomässigt stressigt skall jag ta den tid jag behöver för att återkomma, tanka energi och urkraft av alla de slag. Jag ser ingen anledning att stressa. Jag gör mitt arbete, men fokuset skall ligga på livet utanför arbetet. Sköta arbetet så bra som möjligt och sedan släppa det för att skapa det livet i rött som jag önskar!
Det skall jag fokusera på, med glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar