Helt plötsligt fick jag NOG, jag väljer att INTE stressa eller "dras" med i stress och hets, jag vill inte vara med längre, för det gör mig "nåjig". Det skapar en onämnbar oro inom mig, en känsla som jag inte kan föstå eller göra något åt. När jag gick där inne i Nordstan för att komma till Hemköp kändes det som om jag bars fram av folket, att jag själv inte styrde mina steg. Jag tittade ner för att fokusera på något annat än människorna som for förbi mig - men inget att ta efter, tycktes bli en mänsklig "BOBCAR" stötte mot var och varannan.
Jag drogs med i den stressiga känslan i Nordstan, kände att jag ökade takten, tänkte ut hur jag skulle parera de som kom mot mig, inte alltid vika undan för den som kommer mot mig utan "ta för mig" - de andra får också vika undan, gör ingen det får det bli en liten "krock". När jag väl kommer ner till Hemköp tänkte jag ta det lugnt, men nog för att känslan var lugnare där nere i Nordstans källare, kände jag att det krävdes en viss rörelse, ett dansande mellan hyllorna, människor skulle förbi, från olika håll var gång, med varierande tålamod - jag vill andas ut, men jag fann att jag sög in luft och höll andan - tills...
Promenaden tillbaka till kontoret fortsatte i "dra in andan och hålla den tills..."allt jag fokuserade på var att komma ut, ut på Norra Hamngatan. Men det dröjde till jag sitter i min kontorsstol och samlar mig någon eller några minuter, innan lugnet landade igen.
Att alltid vara "på" gillar inte jag. Alltid vara tillgänglig, alla ljud, alla "störande intryck", jag har svårare att tolerera det i dag. Jag reagerar på medmänniskor som går med sina "Hands-free" och pratar och pratar, under en hel shopping tur, under en hel tåg resa till Stockholm, under en hel resa på spårvagnen, alltid, alltid prata, prata!!Det som verkligen äter upp min hud i irritation är de som pratar i sina mobiler högt och länge, de pratar om ingenting, allting, även om privata saker, saker som kanske jag inte skulle behöva höra.
Det tycks som om vi alltid måste vara "på", jag väljer nu att selektivt stänga ner - jag vill inte vara med mer, jag väljer min egen väg, en väg där jag kan gå i sakta mak, njuta av susande trädkronor, olika dofter eller rasslande spårvagnar. Jag tänker inte springa efter "er" längre, jag tänker gå efter min egna känsla, jag vill inte ha stress eller hets i mitt liv - så nu väljer jag bort det, nu väljer jag något annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar