Ibland tar det tid innan jag förstår, innan jag riktigt förstår vad som menas - men idag under min spårvagnsresa, med Peter Lemarc i lurarna, sjönk det över mig. Jag är bara ansvarig för mig själv, jag är endast ansvarig för mig. Jag kan inte ändra andra eller få andra att ändra sig eller de åsikter de har, men jag har ett val, ett ansvar för mig själv, jag är bara ansvarig för mig själv (och mina katter) och kan endast förändra mig själv.
Jag är ansvarig för mig, andra är inte något som jag behöver bry mig om, men visst gör jag det, visst irriterar jag mig, blir arg, och det kittlar inom mig av ilska ibland, med det påverkar endast mig, endast jag som "råkar ut" för min ilska och irritation. Men svår ovana att släppa.
Ett av mina många mål är att ta hand om mig själv, att ta vara på stunden och inte stressa, inte låta mig dras med i den allmänna hetsen, för jag mår dåligt av den. Utan jag skall bestämma min egna takt, försöka känna in lugnet och veta att tiden är min, jag behöver inte ha bråttom utan ta det med ro, ta livet med ro.
Det är faktiskt inte så lätt, jag glömmer lätt, låter mig åka med tills, tills jag känner att det inte stämmer överens inom mig.
Jag vill leva per minut, jag vill hålla i var stund och minnas den, tiden går allt fortare och för mig känns det som jag blivit given en möjlighet att "börja om". Jag vill inte säga att vikt spelar roll, men för mig gör det, det, nu undrar jag om jag är ytlig, men det handlar mer om att min älskade Marie börjar träda fram och med henne tar den naturliga nyfikenheten och glädjen över mer och mer. Jag upplever det som om jag slösat bort tiden de senaste nio åren, därför betyder tiden mycket för mig, därför vill jag njuta stund till stund - även under tiden av dimman, så gott det går!
Har svårt att tro att jag fått den underbara gåvan av Gastrick Bypass, det som kändes så omöjligt blev helt plötsligt en möjlighet. Att vara på andra sidan, att se kilona tappas, hud bli slappare och fötter passar in i tidigare för små skor. En midja träder fram, en dubbelhaka försvinner (hade tre) och helt plötsligt har mitt ansikte ändrat form. Små förändringar smyger fram och jag finner mig stirrandes in i spegeln i hissen - jag känner inte riktigt igen mig.
Tre månader utan smör, med radikal förändring av Cola Light intag, med förändringar i kosten som jag förvånas att jag följer, en upptäcksresa genom nya smaker för att hitta ny mat då gamla favoriter har försvunnit, dess smak inte lika god. Nytt förhållande till drickandet, vatten i små, små sippar i stället för glupskt gluppande, nu med vatten i glas med sugrör, te är inte längre en favorit, kan endast dricka pepparmint te!
Ibland släpper jag mig själv för att bli irriterad på min omgivning, basen som dundrar genom golvet från min nya grannes musik. Konstant mobil pratande personer på spårvagnen där privata ämnen fyller luften, jag känner mitt hjärta slå fortare och jag börjar lugna mig själv med att fokusera på andningen, försöka stänga av öronen från omvärlden. Jag kan inte påverka andra, ändra andra utan endast ändra mig, eller rättare "ta mig ur" situationen som påverkar mig negativt - det är mitt val, min frihet. Jag känner det som om omvärlden har blivit hårdare, inget konsekvenstänkande, ingen respekt för medmänniskor - men jag kan välja annorlunda.
Tills tålamodet tryter en trött dag och jag fantiserar om att ta telefonen från den mobilpratande individen och kasta ut den genom spårvagnsfönstret - vad pinsamt efteråt...
Jag kan endast förändra mig själv, jag kan släppa det andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar