"Det är bara att äta äpple och dricka vatten"

"Det är bara att äta mindre och röra på dig mer, äppel och vatten - då går du ner i vikt, det finns inga magiska piller" detta var svaret jag fick första gången jag frågade om en remiss, en remiss till kirurgen för en Gastrik Bypass. Det är cirka två år sedan, när jag lämnade mottagningen kände jag mig förnedrad, osynlig, obetydlig och oduglig.

Jag fortsatte att gömma mig, fortsatte att köpa så stora kläder jag kunde för att dölja mina valkar. Jag log, jag var snabb med att skämta om min storlek - bättre att ta det på en gång. I bland hade jag med det i min hälsning "Hej, jag heter Marie Gerahty och jag är fet, lite extra kramgo, hahahahah!" för att bli av med den rosa elefanten i rummet - trodde jag - men det blev nog mer pinsamt än något annat.

Runt mig pågick diskussioner om olika bantnings metoder, nästan alla tycktes vara på en diet - jag såg dem som normal stora - men vi upplever oss själva på ett helt annat sätt, och inte vet jag vad det är för del av deras kropp som de fokuserar på, som är jobbig för dem. Vi har alla en bild av oss - hur det skall vara. Men i denna bild behöver vi även ta med åldern, vi ändras med åldern - vissa åldersbetingande förändringar accepterar jag, andra hudförändringar avskyr jag, men jag har lättare att acceptera förändringarna som kommer med åldern än min fetma, det är annat än åldersbetingade förändringar som är problematiskt för mig.

Känslan av att inte vara en fullvärdig person genomsyrarde vardagen, obehärskad, lat och misslyckad.

Jag blev fet för att jag var olycklig - jag vållade detta själv. Det ligger en hel hög med känslor och svårigheter under alla valkar, under fetman, men det räknas inte, det är bara ytan som är värt något.

Min strategi var att försvinna, gömma mig för världen, leva ett icke liv, men innan, innan jag gav upp helt, innan jag la livet på hyllan för alltid bokade jag en tid på min nya Vårdcentral. Den 6 december träffade jag en ny läkare, en läkare som öppnade dörren för mig, som lyssnade, tipsade med tryckte inte på, lämnade utrymme. Han tittade mig i ögonen, han lyssnade utan att döma och meddelade sina reservationer angående operationen utan att vara ironisk och "ät äpplen". Hans reservationer var min depression, kronisk, mina psykiska problem kunde sätta punkt för en framtida operation.

Men så fick jag lite tips från min moster, jag var tveksam först, väldigt negativ och "det kommer inte att fungera". Det tog tre månander innan jag ens försökte se hur jag kunde gå vidare, ingen respons från remissen, de hade fått den, men ingen kallelse kom. Så jag plockade upp telefonen och ringde Vårdgarantin och fick till svar att jag visst kunde få flytta remissen till ett annat sjukhus och att Sophiahemmet var ett godkänt sjukhus. När Sophiahemmet tar mig an som patient utfärdar Vårdgaratin en "betalningsförbindelse" och allt var frid och fröjd. Jag fik en tid his Sophiahemmet i Stockholm den 18 februari, de tog mig an, jag hade betalningsförbindelsen och ett operationsdatum satt till den 7 april.

Jag blev så häpen att allt gick så smidigt, jag blev så förvånad att de på Vårdgarantin var så villiga att hjälpa mig, jag blev stum. Om de bara visste vad det har betytt för mig.

Det är jobbigt, vissa dagar jobbigare än andra, men det är det värt, jag kan ta det, illamåendet är värst, och att vissa dagar vill jag inte äta, inget tilltalar mig, allt smakar annorlunda. Men operationen har redan öppnat upp nya möjligheter, jag kan knyta mina skor utan att kvävas, jag har bättre balans, jag kan ha ett par tunikor som jag inte kunnat använda på över två år. Att väga mig är roligt, det sporrar mig, det uppmuntrar mig för första gången på oerhört länge!

Så kommer det dagar då detär svårare, ingenting man har i kylskåpet passar, yohurt, kebab, kina mat inget smakar gott längre. Min smak, min uppfattning av smak har ändrats.

Det blev svårare än jag trodde - det blev bättre än jag vågat hoppats, jag tar det som det kommer, oroar mig inte över maten, det blir som det blir och jag justerar det efter mitt sinne.

Jag ångrar mig inte, jag ångrar mig inte - det har gått oförskämt bra för mig!

Tack alla som gjorde det möjligt!