Stunder

När Lisa sa till mig i fredags, att jag pikade henne, att det var tråkigt att höra, reflekterade jag över att om jag så gjorde, vilket är högst sannolikt, var det instinktivt, inget jag hann tänka över innan det var sagt. Det gjorde mig nog till en jobbig människa. Då kom mitt ”trauma” igång och jag ville lämna fikasoffan. Kanske var jag överkänslig eftersom jag hade ytterligare en begravning att gå på denna fredags eftermiddag, eller kanske var jag avundsjuk över att ingen brukar ropa efter mig om jag inte närvarar vid fikan.

Fast normen är att jag inte är med, så van har de säkert blivit med min frånvaro att de inte tänker på att jag inte är där. Fast i mitt huvud spinner jag loss med att jag är betydelselös. Ja, jag vet, men jag säger bara hur jag reagerar känslomässigt - inte nödvändigtvis så som det är i ”verkligheten”.

Det gjorde så ont att bli tillsagd av Lisa, som är en betydande person i mitt liv, som ”lärare”, som kollega och vän. Jag blev så ledsen, gränsen var överstigen, den sorg jag bar med mig från den fikasoffan blev tyngre när jag vet att Lisa inte skänker det som hände i fikasoffan en tanke och olikt mig, bryr sig inte om det, hon har det som vanligt, medans jag gottar mig som offer eller lite som Ikaros, så flög jag för nära solen, damp ner med baken före och, ja, det var skämmigt och gjorde allt bra ont!

Jag kommer inte hantera detta bra alls det vet jag, och på måndag har min psykolog ledigt - hjäääälllppppp!

JAG är väl medveten om att jag gör mitt liv komplicerat, men det ingen vet är, jag vill ha ett bra liv, med människor i det som jag bryr mig om, men jag är livrädd - att de skall se igenom mig, se vilken ond människa jag är, jag och Osama Bin Laden brukar jag säga - men nu är det bara jag kvar. Sedan känner jag det som att alla människor jag börjar bry mig om försvinner, och det skrämmer mig, separation, förlust, inga saker jag hanterar på ett bra sätt.

Jag vill vara omtyckt av några, önskad av några, tänkt på av några, saknad av några. Jag vill vara duktig på jobbet (jag VET inget livsavgörande, men det skulle kännas bra) jag vill ha ett par talanger i alla fall, önskar att några fann mig attraktiv, intressant och värd att lära känna. Jag vill ha ett liv i rött, varmt, kärleksfullt och fullt med möjligheter. Samtidigt som jag är livrädd, livrädd att jag är fet, äcklig, illa luktande, tyrann och otrevligt oäkta människa!

För det är vad jag tror om mig själv.

Men det finns stunder då andra människor inte spelar någon roll, då det är tyst inom mig och runt mig, stunder då mina arbetskompisar inte spelar någon roll alls, då mitt arbete är totalt betydelselöst för mig - stunder då jag andas ut och bara är. Sådana stunder hade jag i dag, då jag levde bara i den stunden, där jag var just då, då jag hade det bra och andades ut.

För i min privata värld finns det möjligheter.

Så, kanske denna sista begravningen satte i gång verkligheten av de fyra begravningarna jag var på innan. För sanningen är den att jag packade i hop var begravning och stoppade in dem i någon mörk vrå längst inne i huvudet. Men redan på fredagsmorgon var det underligt inom mig, i kapellet, i tystnaden, var det som någon stod och bankade, sparkade på dörren - och så började prästen tala, då brast dörren, då brast allt och jag mådde faktiskt fysiskt illa, jag ville spy.

Jag insåg plötsligt att de senaste tre månaderna har jag blivit allt räddare för hur snabbt åren passerar, jag har fått fler indikationer på riktigt HUR fort det går. Jag har arbetat på samma arbetsplats i sju år, bott i samma lägenhet i sju år, jag fyller 41 år i sommar osv. Jag är rädd för att livet hinner springa från mig, livrädd faktiskt, jag vill inte det. Vikten av att verkligen leva har slagit mig och dels därför blir jag ledsen och sörjer över att mitt jobb - som inte är speciellt avancerat - får ta upp så mycket av min tid. Eller rättare sagt, ”relationerna” till mina kollegor.

Tänk om de visste vilken omsorg jag ger dem, även fast det inte märks, genom att jag håller i mig, försöker tänka på alla de tillrättavisande och påpekande kommentarer jag har fått från samordnaren om hur jag ”verkar” och hur mina ”kollegor” tycker att det är jobbigt om jag är för nedstämd, för yster, för tillbakadragande. Jag blir allt mer förvirrad och känner att jag har ingen aning över hur jag skall vara för att passa dem över huvudtaget.

Alla andra har inte dessa problem, varför låter jag det ta upp så mycket av min tid. I min vårdplan hos psykiatrimottagning centrum-väst står det att ”klara av min arbetsplats bättre” arbeta fram strategier för att skydda mig själv bättre. Att inte hamna i skälvdestruktivitet. Tänk om de visst att vart ord, var nyans passerar mitt filter. Jag iakttar, försöker lära mig av de andra - men samtidigt strider jag mot mig själv mot min personlighet, mot den jag egentligen är - bara för att jag upplever det som att alla de samtal jag haft, att hur jag är som person inte passar sig på en arbetsplats. Tala om att det sätter i gång alla tänkbara skräck scenarion inom mig - jag vill inte vara ett problem.

Sedan har jag någonstans inom mig en tuff liten röst som påminner mig om vem JAG ÄR, som också påpekar att det som en person lägger fram som fakta endast är DEN personens fakta. Det är en sak jag har lärt mig på denna arbetsplats, jag kan endast uttala mig utifrån mig själv, jag kan inte tala för andra om jag inte blivit ombedd att göra så. Det är något jag värdesätter och en av de där kunskaper som jag grundar mig själv på, en av många.

Så många av mina ”sämre” sidor kommer från rädsla, fansiken vad rädd jag blir att jag är socialt handikappad och inte vet det - att jag ALDRIG kommer att klara mig. Fast nu säger tuffingen inom mig att jag inte kan ta relationerna på jobbet som en norm - för jag vet att jag inte har några problem att knyta kontakter utanför jobbet.

I dag när jag satt och vänta på kusin Lisa satt jag och prata med han som äger bageriet, hon som är delägare i tobaksaffären och en stamkund till de båda. Tidigare i veckan delade jag en glass på Stigbergstorget med en tjej från glasskön, i väntan på insläpp till att titta på Veronica Maggio på Benagns. Att prata med och lyssna på människor älskar jag.

Men jag är ömtålig vid närmre relationer, med människor som jag låtit komma mig närmre, så jag har lite blåmärken från fikasoffan i fredags, men jag förlåter mig själv för att jag snäste, jag förlåter mig för att jag blev ledsen och rädd, och jag förlåter mig för de tårar som föll för Anneli, Linda, Soffus, Barbro och Hanna - och för mig själv och alla som jag älskat.