Det Kommer att bli bra

Även fast jag är fullt medveten om roten till varför jag mår dåligt, hanterar och reagerar på livet på ett arbetsamt sätt, ännu mer nu än vanligt, gör det inte det lättare att ta hand om. Det behöver inte vara någon stor grej som gör så jag hakar upp mig, som stjälper mig, liten tuva och du vet. Hela veckan på jobbet har varit fullt med tuvor, tänk med vilken kraft jag har försökt att hålla mig uppe, så mycket energi det har tagit, så trött jag vart när jag kommit hem - men inte ens hemma har jag haft möjligheten att fylla på med kraft.

Jag känner mig så pass väl att jag visste att tiden fram till flytten kommer att vara orolig, men jag trodde inte att den skulle vara utan respit. Jag trodde jag skulle ha möjligheten att hämta andan när jag väl var hemma. Men jag vet att detta inte kommer att vara mitt hem så länge till, så min separation till detta hem har börjat.

Det är som ett sorgearbete.

Jag är tacksam för att jag stannar i mitt älskade Kungsladugård, att jag kommer till en större och välplanerad lägenhet. En lägenhet vars bakgård vetter åt vagnhallen Majorna och som jag alltid nämner och ber om ursäkt för - varför ? För att förekomma andras kommentarer om eventuell utsikt. För jag antar att de flesta skulle se det som ett negativt drag hos denna lägenhet. Medans jag fokuserar på att jag genom mitt köksfönster ser en del av Älvsborgsbron. Det fokuserar jag på.

Oron och ångesten är tung och tar mycket från mig. Försöker fokusera på ”Mega Loppisen” om lite över två veckor, packar om, stuvar om för att göra det lätt att transportera, men att fokusera är en utmaning. Tankarna fladdrar i väg till oro över katterna under flytten - hur jag skall få ner dem till den andra lägenheten, en eller två burar, kommer den ena buren som gått sönder som vid ett tidigare tillfälle? Kan jag lita på den?

Kan inte skriva ner all den oro jag har för en sak leder till en annan och så fortgår det. Tror att inte mycket av det jag oroar mig över kommer att vara ett framtida problem, men nu när jag tagit död på en duvunge känner jag att jag kanske får dålig krama - oresonligt rädd för det faktiskt!

Orolig, fylls av ångest och oförståligt rädd, på det, ett totalt kaos i mitt huvud över hur jag relaterar till mina arbetskamrater, just nu har jag fått för mig att jag inte är ”med i gänget” eftersom jag är så arbetsam och så drar vi karusellen i gång på ytterligare varv.

Allt jag kan göra är att påminna mig om grunden till alla dessa känslor, att det kommer att gå över, ok att jag känner det men mest av allt - att jag förlåter mig själv!