Familjen Duva

Det har sannerligen varit ett privilegium att få följa familjen Duva, Knut och Doris som av någon underlig anledning valde just min balkong i mitten av februari för att lägga sitt ägg, i sitt välbyggda bo.

Eftersom det fortfarande var kallt blev jag orolig att det skulle sluta illa, så efter kontakt med en man på brevduveföreningen byggde jag ett litet skydd åt Doris och Knut.

Det som jag tycker är underligt är att Doris lagt ett ägg, men det blev två fågelungar, båda gångerna som hon lagt ägg. Tvillingar, första kullen gav oss Kroki och Tusse. Jag kan skilja på dem på grund av teckningen på deras fjäderdräkt.

Kroki har en stor vit fläck under hennes högra vinge, Tusse har en beige/grå färg med en vacker bred vit krage.

Att följa Kroki och Tusses utveckling har varit roligt. Till exempel att Doris och Knut hjälpte sina barn att lära sig flyga, Doris och Knut tar sin vinge under sitt barns och liksom puttar ut från balkongen. Först tränar de flyga från räcke till räcke.

Doris och Knut turades om, med passning och matning av barnen, en slags mjölk har jag läst. Det tog inte långt tid innan Doris lagt ett ägg till och åter igen fann jag mig i en situation där jag inte kände att jag hade rätten att ta liv. Några veckor senare kom åter igen två fågelungar från ett ägg, Duni och Mumin.

Kanske är det så när man får kull två, men jag var inte lika försiktig med Duni och Mumin, jag öppnade balkongdörren tittat till dem, böt några ord och lät de växa och utvecklas efter sin egna klocka. Bättre föräldrar, mer tålmodiga föräldrar kan dessa barn inte fått, uppvuxna i en trygg miljö.

De är duktiga på att försvara min/vår balkong, jag har en familj, en duvfamilj på sex stycken underbara individer.

Jag har följt de råd jag fick av brevduvemannen, städade rent balkongen, tog in alla krukor så de inte har någonstans att bygga ett bo. Sedan knöt jag plastpåseremsor för att ha en avskärmmande funktion. Men det bet inte på mina duvor, de är gjorda av tuffare material.

Så hände det, Kroki la ett ägg direkt på betongplattan, ett halvbyggt bo, några kvistar på betongen. Men jag tog det, som jag tog Doris tredje ägg som hon hann lägga i det gamla boet innan jag tog bort boet.

Det känns lite jobbigt, men de kan inte fortsätta att bo på balkongen, snart kommer en ny hyresgäst och hon kanske inte är lika road av duvorna som jag!

Men de har starka personligheter, jag, Doris och Knut har ju känt varandra i fyra månader, vi snackas vid på balkongen, de sitter med huvuna på sne och tittar på mig. De sitter kvar, de tittar på mig och kuttrar.

Jag bor kvar här i ca fem veckor, kanske har de hittat ett trevligare bo än balkongen tils dess.

Tänk vilken tur jag haft, vilken ära och vad de har lärt mig en massa, samt, jag har alltid undrat hur duvungar ser ut - nu vet jag.

Tänk vilken tur jag har!