Luden

Det jag tycker är jobbigast med mig själv är allt oroande, oroande för att jag går över gränser, gör dumma saker eller säger dumma saker. Jag blottar mig totalt så andra vet exakt vad de skall göra för att göra mig illa, så drar jag slutsatsen att det är mitt fel, att jag visat, så villigt, vart mina svaga punkter är.

Är det för att jag är ensam, inte i en relation, kanske det, men nu skall jag hjälpa mig själv att inte fortsätta att blotta mig. Nu skall jag ömsa skin och låta integriteten göra min hud tjockare.

Ett piskrapp från ett välbekant håll och mitt hjärta brast i tusen bitar. Rädslan sätter in och jag försöker analysera, problem söka och se vart JAG GJORDE FEL, för att felet är mitt tvekar jag inte en sekund över. Men jag vill inte att det skall vara något fel och att felet alltid är mitt. Jag orkar inte falla dit hela tiden, jag orkar inte välja det logiskt bästa och jag vet att jag varit här tusen gånger förr.

Jag är ledsen, jag känner mig svedd och det svider.

Men hur lång tid tar det egentligen att lära sig, och finns det verkligen några konkreta rätt eller fel?

Det jag vill mest av allt är att skapa ett bra liv för mig, en lättsammare samvaro bland mina medmänniskor. Där min åsikt är viktigast för mig, vad jag tycker om mig viktigare än vad någon annan tycker om mig - kan man landa där? Är det möjligt?

För där andra kan såra med sina ord och gå vidare, där sitter jag kvar, försöker fel diagnosticera, för att säkerställa att liknade felsteg undviks i framtiden, även fast allt jag gjort är att uttrycka en åsikt och även fast den kan vara dum och fyrkantig så har jag samma rätt till den, som den som tillrättavisar mig har att ”rätta” mig. Fast inte enligt mig själv - jag har aldrig någon rätt till något.

Det är DET jag är så trött på.

Det är så många saker som jag tror mig önskas vara att jag inte ger mig tiden att njuta av den jag är, med allt vad det innebär. Jag kan säga taskiga saker, svidande saker och slå bakut, har mitt spöke ”avvisnings trauma” som klickar igång så snart jag känner mig hotat.

Jag vill så gärna vara någons val, någon man önskar vara med, någon man kastar en tanke till. Men jag tror stenhårt på att jag är en alldeles för arbetsam person, att jag gör det svårt att vara vän med mig. För min rädsla ställer till dig, även i unika ”förhållanden” där jag berättat om denna akilles häl. För inte minns de det, inte bryr de sig om mina rådslår och beteenden som härstammar från det.

För ingen bryr sig om mig på det sätt som jag gör, så är det, jag är ingen annans prioritering så jag MÅSTE vara min egen.

Utmaningen är att leva i nuet igen, så oron inte slukar mig hel som den har förmågan att göra idag.