Onsdag i maj

Jag frågade tjejen som har den nya lägenheten om jag kan flytta in den 23 juni i stället för den 30:e juni. Fick till svar ”Hej, ja, vi har inte städat ur den ännu + har lite saker kvar på vinden, men ska försöka lösa det så snabbt som möjligt, så du kan flytta in den 23/6” Bra tänkte jag och började ringa in hjälp, de mesta var klart och passade bra i tid och så kom ett nytt sms från henne, ett par timmar senare: ” Hej, pratade med min sambo, kommer inte hinna tills 23/6, då får vi komma överens om att den inte är helt grund städad i så fall?”

Jag svarade att det var ok med städningen för min del.

Kände att jag ville ha en bekräftelse på att allt nu var ok, för jag kände att jag inte kunde ringa runt igen, efter att jag redan ändrat det en gång. Så jag hoppas detta håller, det är ändå lite över en månad kvar tills det är dags. Sa även att de kunde hämta sakerna på vinden senare och fram till den 30 juni utan problem.

Denna menings växling skedde i eftermiddag, nu är klockan lite över 22:00 och jag har inte fått någon återkoppling, fast jag bett om det, men min vana när det gäller henne är att det kan ta tid innan jag får svar. Jag tänker anta att det är ok, eftersom jag gick med på att de inte behövde göra någon grov städning, det kan jag ta mig an efter flytten och uppackningen är över.

Men så satt jag där i min vackra röda soffa och fick plötsligt besök av min trogna vän ångest. ”Jag skiter i att flytta”, började få lite panik, tänker att nu har jag som vanligt ställt till det med byte av flyttid om allt fallera - för att jag är för otålig. Men allt jag vill är att korta ner den tiden fram till flytten, eftersom jag vet, och redan erfar hur mina själ finner sig illa till mods och hur jag inte klarar av mer än vad som är. Fast faktum är att jag klarar mycket mer än jag tror, så är det.

Så skall försöka låta det vila lite, denna jakt på en bekräftelse att flytten den 23 juni är ok med hon som har den lägenheten, för hon har i alla fall inte svarat tillbaka att det inte går.

Jag vet att det är min ångest som arbetar för full maskin för tillfället. Därför blir jag manisk inför var detalj, allt som jag kan påverka, försöker jag påverka tills...Men i bland är det bäst att släppa det krampaktiga taget och luta sig tillbaka, men det är svårt.

Så utöver fixeringen på bristande svar på min sista fråga från den lägenhets innehavaren har jag broderat, hittade ett komplicerat mönster som krävde att jag verkligen fokuserade, och det har jag gjort i sex timmar - så pass att jag glömde att äta en ordentlig middag. Men det är snart färdigt har bara en liten del kvar, det krävde lite övertalning över mig själv för att få mig att släppa taget, lägga ner det för kvällen, då det nu är dags att sova!