Hel ur det här!

Oooh, vad trött jag är på mig själv, och för att hjälpa mig fram till en bra dag satte jag mig tillrätta på spårvagnen och slog på Petter på Spotify. Bara för att den slutade spela när telefonen slocknade ner, jag provade igen med samma resultat och då började irritationen. Men jag pratade mig tillrätta och lyssnade på musiken jag har ner sparad på iPod:en. Men det var inte Petter och det var honom eller Timbuktu som jag behövde - på hög volym.

Under samtalet med min terapeut kände jag att jag landade lite, blev lite stadigare på benen och gick mot jobbet med en klar plan. Sedan tog det inte lång tid tills den planen inte följdes. Oavsett hur mycket jag försökte prata med mig själv, ville inte min obstinata sida lyssna.

Dagen blev bara tyngre och tyngre för var timme som gick, tårarna kom, jag pressade undan dem, de kom tillbaka och så höll jag på, jag var min egna lilla slussvakt. Jag är väldigt duktig på att analysera, prata och stödja mig själv - stundvis, men just nu är jag fladdrande i vinden och det är marigt att vara jag.

Att klara av att hålla ”skenet uppe” är något jag aldrig lärt mig, men jag försöker att inte dra in några andra i mitt svårmod, men det blir tyvärr så att de blir svedda i mellan åt, inte med mening, mer av en olyckshändelse.

Ångesten är på topp, den där akuta rädslan som är ologisk och näst intill förlamande, känslan av isolering och av att vara missförstådd ökar. Ensamheten är svidande.

Men som Peter Lemarc sagt före mig - ”jag skall gå hel ur det här”.

Jag vet varför jag är en enda stor röra, jag vet att det kommer att vara så ett tag framöver, och djupt inom mig vet jag även att jag kommer att överleva, komma ut på andra sidan, hel.

Men jag skulle inte säga nej till ett par snälla ord, en bok, en varm axel och tillåtelsen att vara precis som jag är - med hull och hår. För även under dessa av svåraste stunder skulle jag inte välja att vara någon annan än den jag är född till, jag arbetar mycket hellre utifrån där jag befinner mig, ger mig möjligheterna till att utvecklas och lära nytt. Även fast jag har dessa svåra, cement tons tunga dagar.

Det går inte att förklara för någon annan hur det känns, säg inte att ”vi är alla nere”, för där är inte jag. Jag gör ett medvetet val att andas, så känns det, jag gör ett medvetet val att slå upp ögonen, jag gör ett medvetet val att leva var dag, med mer motstånd vissa än andra. Missförstå mig inte, jag vill INTE dö, jag vill bara inte leva vissa dagar.

Förstår någon vilken otrolig kraftansträngning det är för mig att gå upp varje morgon och har varit i över två månader? Jag är oerhört stolt över mig själv för vad jag klarat, men nu är jag så trött, så hopplöst ledsen och ändå full av förväntan inför stundande Loppis och flytt.

Klart jag kommer att klara detta, en månad och lite till, bara att komma i håg att andas, men mest av allt - att förlåta mig själv!