Förlåt!

I går anade jag att Doris lagt ett till ägg, eftersom hon stannade så länge på redet, Duni och Mumin fick sitta bredvid redet men inte med mamma Doris. Så jag tog det svåra beslutet att ta bort den ”koja” jag gjorde till Doris i vintras.

Det var steg ett i - min saneringsplan - för balkongen. Jag gjorde det till förfärande små pip från Duni och Mumin, Doris tittade snett upp mot mig och - ja, jag kände mig som en bov. Jag fick konstaterat att hon låg och ruvade på ett ägg. Kände hur jag fick ångest, för jag kunde inte ha en period av två till tre månader med duvungar igen, med balkongen som den ser ut nu.

Så i förmiddags tog jag beslutet och agerade snabbt därefter. Med bestämdhet öppnade jag balkongdörren, tog redet och la det direkt i en papperspåse och täckte över mitt rov, efter att jag känt lite på ägget och bett om förlåtelse.

Sedan kastade jag redet och allt i soprummet.

Full av ångest, kluven och lite i desperat behov av förlåtelse, men kunde inte finna i mitt hjärta att förlåta mig själv.

Så när jag kommer hem idag, i det härliga regnet, slår det mig att jag har tagit duvornas tak från dem. Duni och Mumin sitter i ett hörn på balkongen och trycker. Doris och Knut plus Tusse sitter på balkongräcket, ihop ruggade och tror mig, fy farao vad jag skämdes. De såg så kalla och blöta ut, Duni och Mumin förvirrade och Doris, älskade Doris, undrar om hon saknar ägget?!

Jag vill inte och känner inte att jag har någon rätt att sätta mig över någon annan. Jag vet att i naturen händer det att rovdjur tar andra arters barn etc. Men jag är människa, och jag tog det ägget av det enda skälet att jag måste städa i ordning balkongen till nästa hyresgäst. Fast även om jag skulle bott kvar skulle jag behövt städa balkongen och åter erövra den.

Jag ber moder jord och far fauna om ursäkt, hoppas ni vet där inom er att jag inte gjorde det i ondo, fast resultatet blir det samma som om jag gjort det med ont uppsåt.

Blev lika stissig och stollig i sensommars när jag upptäckte att en igelkott bodde i vår rabatt utanför huset, blev orolig över hur den skulle klara sig, tänk om den går över gatan, blir påkörd, är det inte bättre att den bodde på kyrkogården? Det tog ett par veckor innan jag kunde släppa det.

Det är lättare att fixera på de små sakerna runt mig, små saker som jag gör oerhört stora och betydelsefulla. Men jag kan inte rädda alla djur, och jag tror moder jord och far fauna vet det.

Så Doris och Knut, det har och är en ära att få följa er och era barns utveckling och jag är tacksam för att ni ville bo på min balkong. Men snart är det dags för oss alla att söka nya vrån att göra till våra hem, och jag hoppas ni förstår att jag inte vill er illa och att det gjorde ont att ta ert ägg i dag!

Förlåt!