Monstret

Jag har ett monster hemma, ett älskat monster, hon tar allt för självklart och tycker inte alls det är konstigt att man vill krama och pussa hennes underbara huvud. Hon har utvecklat oemotståndliga metoder för att få mig på fall. Även när hon gjort något som gjort mig mindre glad kan jag inte annat än skratta när jag ser monstret ligga ut”fläsad” på golvet och tittar upp på mig med sina stora blå med ”tja på dig!!” i blicken.

Hon är ett självständigt litet monster men med behov av sällskap när hon själv får bestämma när och hur. Då kan man ofta finna henne i ”gosa med Olivia” humör, hon liksom klättrar över Olivia, och lägger sig nära, nära, med fötterna på Olivia och snosande i hennes öra. Olivia tolererar detta ett tag, tills det blir lite väl mycket tassar på henne.

Men monstret vinner dig över lätt, kanske är det för hennes självklarhet, det är så självklart att hon är älskad, vilket hon är.

Hon har speciella önskningar, ett iskallt glas vatten, hon blir som tokig när hon ser mig hälla upp ett glas vatten till mig själv ur kannan jag har i kylskåpet. Gud nåde mig om jag bara hällde upp ett glas till mig själv, det råkade bli så en kväll, då fann jag hennes i ett ovaksamt ögonblick hängande över sängbordets kant i färd med att komma åt mitt glas vatten där i facket under sängbordkanten.

Här i kartong staden finner jag henne liggandes högt, högt upp men sin lilla svans över kanten. På kvällen vid den vanliga spurten av energi som infinner sig runt 22.30 eller 23.00, då hoppar både monstret och Olivia från kartong till kartong, och det gör gott att se att de finner sig till rätta i denna röra, gör det bästa av situationen.

Vid sängdags kommer mitt sällskap och jag får äran att ha monstret bredvid mig vid huvud delen av sängen, jag kan få somna med hennes ena tass i handen.

Medans Olivia är min lugna Buddah är monstret glimten i ögat, och båda är de mig så kära.

Åter igen är jag tacksam att jag har deras sällskap när jag flyttat.