Klockan är 14.37 och jag är helt slut, genom svettig och genom matt. Just nu har jag rast, och det har jag förtjänat. Låt mig dela med mig av fantastiska saker som skett för mig under dagen.
Funderade på att hämta upp nyckeln till Ostindiegatan innan jag åkte till jobbet i morse, men bekväm som jag är gav jag upp den idéen med beslut att jag skulle hämta upp nyckeln efter jobbet i stället - för jag skulle faktiskt kasta den där stora, stora sopsäcken på vägen till spårvagnen.
Det har varit relativt fridfullt att vara på jobbet med tanke på den oreda som råder hemma, men hade beslutat att ta ut komp och gå tidigare, ge mig själv ett par extra timmar till denna dag och kväll - som går i packningens tecken. På vägen hem skulle jag köpa flyttkartonger hos Claes Ohlsson.
Tog mig genom turist myllret och förvånades över att det faktiskt gick relativt smärtfritt, inte för många irritationer och krockar med medmänniskor inne i Nordstan.
Gick till kassan och bad att få köpa flyttkartonger - det är slut, vi har inga flyttkartonger!
Jag blev paff, paff och matt, frågade om han visste vart jag skulle kunna få tag i flyttkartonger inne i stan, han funderade en stund och föreslog Järnia vid Järntorget. Ja, tänkte jag, jag behöver kartonger så det är väl bara att ta sig dit för att införskaffa dessa kartonger. Jag plockade i ordning den bubbelplast som jag köpt till min vackra lampa och var precis på väg att gå.
”Vänta ett tag” sa han till mig, har frågat och vi har visst på lagret. En kollega till honom gick för att dubbelkolla och kom tillbaka med kartonger till mig! Det var så nära att jag hade hunnit gå, om inte min vagn envisats med att sno in sig i sina spännremmar. Jag blev så otroligt glad, så glad. Jag tackade om och om igen.
Nu vet ni säkert hur otympliga dessa flyttkartonger kan vara, jag hade minne från ett tidigare inköp så jag hade tagit med mig min kärra. Spände fast dem, satte på mig ryggsäcken, sedan axelresväskan, sedan papperspåsen i ena handen och vagnen i andra.
Jag skulle fixa det, så var det, ingen där som kunde hjälpa mig, jag står ensam i detta och jag måste styra upp det, annars blir det inte av.
Inte några sura miner eller guwaff på spårvagnen, jag satt där med min regnkappa på och svettades, det var som om någon satt på en kran och det rann vatten. Beslutade att inte hoppa av vid Mariaplan för att hämta nycklarna utan åka hem, äta lite och ta det lugnt, de skulle ju öppna vid 14.30 igen och ha öppet till 18.00.
Men oron gnagde, ville försäkra mig om att det verkligen var så, så jag ringde, satt och vänta i deras telefonkö...i fem minuter, som kändes långa. När jag tillsist fick prata med kundservice visade det sig att de stängde klockan 14.00, klockan var 13.50. Jag bönade och bad att jag skulle få springa ner och hämta nycklarna, jag bodde ju bara 5 min i från expeditionen. ”OK, jag väntar tills du kommer.”
Jag kutar ut genom dörren, lämnar datorn på, lunchen att kallna och kläderna på halvstång ut genom porten. Jag kom fram till expeditionen 13.55, fick skriva på papper och hämta mina nycklar, jag tackade, och jag kommer att ge henne en blomma efter midsommar när de öppnar igen.
Frihet, lycka och stolthet över att jag inte gav mig, att jag ordnade det jag behövde, att jag tryckte på, genom motståndet, oron, paniken. Har även tagit hand om små trådarna, som PET - flaskor etc. Phew, svettig, svettig och matt är jag.
Nu skall jag ta mig den där pausen som jag började detta inlägg med, sedan är det slutspurten - hur transporterar jag växterna?
Känner att det hade nog varit lite skönt med hjälp av familj, om jag väntat lite, men jag ville få det överstökat då själva flytten är ett störnings moment för mig. Med familj kan man ju bryta i hop lite, lägga sig på golvet och gråta besinningslöst och som ett barn hamra med nävarna i golvet och bara ge sig. Men det går liksom inte så bra med sådana som man inte känner så bra.
Jag längtar tills i morgon kväll, jag är faktiskt rädd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar