Det händer ofta att jag gör saker som jag senare ångrar, ofta anar jag det innan jag gör det, att jag kommer att ångra mig. Hemligheten här är att inte ”straffa” mig för att jag gjorde det ändå. Istället för att lyssna på den kloka Marie.
Inte kan jag alltid vara uppmärksam, och i bland gör jag saker som jag senare ångrar för någon annans skull. För att tillfredsställa någon annan, på min egna bekostnad, dagens Marie gillar inte att jag säljer mitt egna välmående, välbefinnande för att tillfredsställa ett behövande behov hos en annan. Jag vet av erfarenhet att ett sådant agerande kostar mig.
Så jag har spenderat ett par timmar, och det kommer nog att ta ett par timmar till, med att förlåta mig själv, tanken var god, resultatet inte lika bra. För min del.
Nu, så här ett par timmar och ett par till efter skeendet, kan jag ärligt säga att även fast jag fått kämpa med mina tankar, min oro och enorma ångest, så är jag stolt över att jag hela tiden längst vägen kan förlåta mig själv, om och om igen.
Jag landade dock i en djup känsla av ensamhet, jag sliter med att packa om kartonger uppe på vinden så att de inte skall vara för tunga att bära på snart stundande flyttdag. Jag sitter i köket på den smutsiga trasmattan och gråter av trötthet för att jag inte vet hur jag kopplar ur min älskade bänkdiskmaskin, ja, jag sa älskade, den är älskad av mig. Jag har ett kärleksförhållande till vitvaror, tycker de är toppen, och tanken att jag kanske måste lämna den för att jag inte vet hur man säkert kopplar bort den utan att orsaka en vattenskada, landar mig i melankoli, filosoferande, navelskådande i min ensamhet, min ”utlämnadhet” (skapade ett eget ord).
Försöker vara så självständig som jag bara kan vara, dels för att jag HATAR att be om hjälp, för jag förtjänar ingen hjälp, och dels för att jag inte vill utsätta någon för att hitta på en orsak till varför de inte kan hjälpa mig!
Så ta mitt ”drama” över urkoppling av bänkdiskmaskin, lägg till en handling som jag egentligen inte ville göra, men kände att jag måste göra, för att tillfredsställa en annan plus missade mediciner från lördagen, eller jag tog dem för sent = fullständig kaos och en ångest lika ädel som Arabiska hästar.
Det var inte långt i från att jag ville sätta mig i ett hörna och vagga mig själv fram och till baka, sägandes, ”det kommer att bli bra, det kommer att bli bra” om och om igen.
Men, kom fram till att det inte var möjligt eftersom jag saknar lediga hörn här i kartonglägenheten. Jag och töserna bor i en kartong värld och det kunde vara mycket, mycket, mycket värre - det vet jag!
Nu är det en och en halv vecka kvar, jag behöver köpa några stadiga kartonger till, kommer säkerligen ringa flyttkillarna ett par hundra gånger till innan den 22 juni, hinna få ett par till panik attacker, men jag kommer att klara det.
Jag känner mig mycket ensam i allt detta, det är jobbigt, den hjälplösheten. Men det kommer att gå bra, jag kommer att klara det. Jag får ha mina ångest stunder, jag förlåter det, jag får gråta, jag accepterar det, så är det.
Det känns dock bra att när jag flyttat och sitter mitt i röran där i den nya lägenheten och undrar vad fan jag gjort, så har jag töserna där. Bara jag ser till att bädda min säng så snart som möjligt och att jag har töserna, då är jag på god väg och det är ok att jag gråter och undrar vad fan jag gjort, och sitter där mitt i all med TV: som min enda vän, det är helt ok. (Lite självömkan där!)
För det är helt ok att vara mig, så är det, jag accepterar mig med hull och hår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar