Jag har musik jag endast kan lyssna på om jag är i ett visst känsloläge, musiken blir som ett ”soundtrack” till mitt vardagliga liv. I dag är det ”Timbuktu” som krävs, ”Timbuktu” och ”Petter” - passande musik, som ger mig leende efter leende. Det spelade inte ens någon roll att det var ganska varmt i den gamla spårvagnen.
I dag kändes det som om hela Göteborg var befolkat av mammor med bebisar i vagn, eller i magen, överallt fanns dem. På spårvagnen var det tre vagnar hela resan, tre vagnar, så snart en gått av, steg en ny på.
Barn som gråter, barn som skriker, barn som pratar, barn som lever livet, barn som barn är. Så alla mammor med de senaste tillbehören, jag visste inte att det fanns så många olika varianter på vagnar, drick hållare, filtar, skärmar, parasoll etc. Blev rörd när jag såg en mamma som höll stilen ”70 - tal” och hade en vagn från det årtiondet. Den var stor, luftig och hennes bebis var super nöjd där hon satt och mumsade på ett päron, dreglandes ner på haklappen med stort leende som visade de två fantastiskt vita tänderna i underkäken.
Här lät mamman bebisen äta på sitt vis utan att hela tiden vara där med papper och torka som de andra mammorna. Där mammorna höll i frukten och lät barnet bara bita lite lätt och sedan bet mamman av en bit frukt och gav till barnet - ”curling varning?!”
Min 70 - tals mamma stod avslappnat vid sin vagn med sin päron dreglande bebis som gurglande och fnissade där bakom päronet. Utan skor, T - tröja, fina små mjuka byxor, mest rörande var de bara, tå flaxande fötterna.
Det är lika med mina tösers tassar, älskar att få lov och sitta hållandes dem i min hand, kan sitta så i timmar. Tänk om jag hade en bebis, tänk på dess fötter...
Undra om alla mammor är ute i morgon igen - vi får se, med lite tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar