Att skriva är för mig en viktig del av den person som jag är, om jag inte kan skriva känns det som något saknas, min själ känns torr som en öken. Så har det känts de sista veckorna och det kanske inte är konstigt, eftersom mycket har hänt, saker som skakar om ordentligt och speglar åter vikten av att vara närvarande i livet här och nu. Inte vara kvar i gårdagen, eller för långt fram i framtiden, utan försöka vara medveten i stunden. För det är den enda stund som jag har, den jag har nu, för vem vet vad som händer sedan?
Sedan känner jag att jag inte kan gå runt och leva som om jag skulle dö i morgon, för det skulle kräva en hel del energi och säkerligen ge mig prestations ångest. Jag vill ha kvar medvetandet i att jag lever och försöka vara snällare med mig själv och i den vardag som jag befinner mig i.
Det finns händelser i mitt liv, bakåt, som ärrat mig och skapat ett visst försvars beteende, ett försvar som åker upp när jag känner mig pressad, när jag känner mig avvisad, nonchalerad. Så är det, det som har hänt, vissa saker, de stannar kvar och är en del av den jag är, men nu när jag har tydligtgjort det, hjälper det mig att sortera ut vad som hänt, vad som händer och välja hur jag skall ta hand om det, hjälper mig att sortera ut det som hänt, vad jag reagerar på. Framtiden "oroar" jag mig inte så mycket för, mina problem är med en för tung ryggsäck, har inga problem med en för tung magväska.
Att påminna mig att stanna i denna stund, skulle hjälpa mig att nå mitt mål, som är att skapa ett lugn inombords, så jag kan hänga upp min hängmatta där i min själ, vaja fram och tillbaka med benen över kanten och sommarvinden smekandes mellan mina tår. Bästa vägen dit är att stanna i nuet så mycket som möjligt.
Jag kämpar med oron som följer detta enorma "ha-begär" som jag har, det är svårt att förklara hur stark denna känsla är, har misslyckats om och om igen, även när jag haft de bästa förutsättningarna så har det brakat i hop. Min flyckt väg, den ända jag har kvar. Men jag vill förändra detta beteende, för min skull, för miljön, men mest för min skull.
Micael Dahléns bok "Nextopia" tycker jag är så bra, aldrig nöjd, nästa sak är nog bättre. Men jag vill faktiskt hoppa av det tåget, jag vill tänka efter ett par gånger över de val jag gör. För miljön, min plåmbok och världen, i en liten skala, på min nivå.
Just nu är mitt mål att hämta ut alla mina saker från Pantbanken - mitt stora mål!
Skrivlusten, skapandet det kommer förhoppningsvis tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar