Det är så mycket hemskt som händer ute i världen att jag har valt att stänga av, jag vill inte veta något mer, jag vill inte för jag tror inte jag klarar det. Översvämningar i älskade Queensland, jordbävning i Christchurch, jordbävning och tsunami i Japan. Alla dessa människor, all dess elände, svårmod och saknad och sorg. Är jag kall om jag stänger av?

På det, har vi alla konflikter ute i världen, är maktutövning, förändringar hos människor som kommer till en makt position, inte lika lätt att hålla fast vid sina ideal när makten ges dig. Jag vet inte om jag skulle klara att stå mot maktens berusning. Jag är ingen stark individ och är lätt att påverka - tyvärr.

Men en sanning önskar jag hålla i mitt hjärta, Gandhi, icke-våld, men olikt honom kan jag inte känna kärlek för mina motståndare, tyvärr kommer det fula monstret upp inom mig. Missunnsam, jag vill ställa till, stjälpa, men resultatet blir negativt för mig. De goda vinner alltid, även när de förlorar.

All den sorg, all den smärta jag känner inom mig inför allt som hänt den senaste tiden gör att jag mår illa. Jag blir rädd och vill inte vara med, huvudet ner i sanden eller upp bland de rosa molnen, det är vad jag väljer.

Jag har en intensiv önskan om att jag är en god människa, men det är jag inte, men jag har svårt att förlika mig med det. Det smärtar och gör så fasligt ont. Jag vill vara god, ha ett gott hjärta, en kärleksfull själ. Men så är det inte.

Jag kan bli rasande, jag kan känna en sådan aggressivitet mot människor runt mig att det skrämmer även mig. Jag stänger av, vänder ryggen och ignorerar totalt. Om du sviker mig har jag oerhört svårt att lita på dig igen, jag har inga förväntningar på dig längre. Ironiskt nog är det räddningen av vänskap i bland - att jag inte förväntar mig något.

För jag har svårt att tro att någon skulle välja mig. Jag känner inte att jag någonsin varit någons prioritering. Genom denna baskänsla kan jag stjälpa många relationer. Den gör mig rädd, misstänksam och elak i försvar.

Min tro att jag inte är god och att inget gott kommer att ske för mig på grund av det, bottnar lite i min första relation med en man. Hans svek, hans otro, hans ord som inte var sanna ristades in i min själ och pryder dess väggar än i dag. Han var min första och största kärlek, han var min första i allt som hade med en intim relation med en man att göra.

Så får jag veta, efter en nästan två år sambo relation, att han har under de sista nio månaderna varit med en annan kvinna, och under de senaste 12 månaderna försökt få mig att förstå att relationen var över - utan att säga ett ord.

Mitt motto har varit frihet, frihet i att jag kan inte styra över en vuxen person. Jag måste lita på att den personen är ärlig och rak, kommunicerar. Men det var endast jag som hade den överenskommelsen i vår relation. Att han som punkten över i:te hade fräckheten att anklaga mig för att ha smittat honom och hans nya sambo med kondylom, var det som knuffade mig in på en tillfrisknads väg. Speciellt när det visar sig att jag inte hade det.

Men det tog en lång tid och en resa till en annan kontinent. Även en acceptens att han var min första kärlek, min passion och han var en god lärare och jag ångrar inte relationen eller hur den slutade - för den har lärt mig om mig själv, format en del av mina egna tankar om relationer.

Att aldrig ge mig själv helt till en annan, att överge den jag egentligen är för att tillfredsställa en annan. Se till att jag är stark i den jag är, i min egna person att en annan person endast bidrar med positiva och lärande kvalitéer. Att jag är stark nog i mig själv att inte förlora mig i en annan. Behålla självständigheten samtidigt som jag kan dela mig med en annan.

Det är viktigt för mig i dag. Jag har mycket känslor, jag är en känslig individ och det kan jag i dag säga utan att skämmas. Under en lång tid tog jag det som en svaghet eftersom de i mina närmsta krets fick mig att känna det som om det är något mycket fult, känslighet och lathet, två ord som får mig att må fysiskt illa.

Jag vill inte att världen skall gå i bitar, jag vill inte att så många skall förlora nära och kära och jag skäms att säga att jordbävningen i Christchurch hade en större effekt på mig än den på Haiti. Kanske för att jag lättare identifierade mig med Nya Zeeländarna. Ovädret i Queensland påverkade mig för det är mitt själsliga hem, sedan har jag fysiskt bott där under ett par år, och har vänner där, på det viset finns det nära till hands, kanske är det även så med Japan fast jag aldrig varit där.

Men i dag stänger jag av, jag vill inte veta, jag böjer mitt huvud och fortsätter brodera min uggla och lyssnar på lättsamma ämnen i reklam kanaler.

Kan det inte bli ro nu i världen?