Stora män och kvinnor går inte till historien för att de aldrig gör några misstag eller aldrig misslyckas, utan för att de inte låter misstagen hindra dem. De fortsätter tills de lyckas.
I dag kändes som ett misslyckande, fast det som stjälpte mig skedde inte för ens vid slutet av min arbetsdag. Jag försöker lära mig, utvecklas, fortsätta för min skull, jag vill hjälpa mig, vara i ro inom mig själv oavsett vad dagen rullar min väg.
Jag förstår inte alltid och blir lite rädd, då menar jag för det ”sociala” i en arbetsplats. Jag känner mig ganska isolerad, som om jag inte lyckas läsa av min omgivning och lyckas tyda det som sägs ”under” de ord de använder.
För mig är det: problem= förslag på lösning = gå vidare, men så är det oftast inte, det vill säga, det är inte en lösning som man är ute efter utan bara att få lufta sina tankar, där saknar jag tålamod, speciellt när det pågår och pågår och pågår.
I dag gick jag hem i tårar. Jag är skörare, bekanta i min omgivning en efter en går bort i sin cancer, en ligger just nu inte så bra till och min moster kämpar för sitt liv och jag känner en desperation, en handfallenhet och rädsla. Så mitt tålamod för min omgivnings diskussioner som bara är för att ”lufta sig” är kort.
Jag upplever det som att jag har inte tid, inte tid att filosofera om fryst bröd eller inte, men samtidigt har inte jag rätt att ta den rätten från mina kolleger. Jag kan se att jag kunde agerat på ett annat sätt, men jag orkar inte sortera inom mig. Har inga gränser innan orden är utanför min mun - och jag blev så ledsen, så ledsen av att bli tillsagd, att bli skarpt tillsagd, för jag skämdes, skämdes att jag yppat mig, att jag åter igen föll på min okunskap i att låta mina medmänniskor få lufta sina ord.
Min chef ringde mig, frågade vad som hänt eftersom hon fått till sig att jag gått hem 30 min tidigare eftersom jag var så ledsen. Jag skämdes när jag försökte förklara, nu känner min chef mig väl, men jag vill så gärna ha kommit längre än jag har under dessa tre åren. Jag vill så gärna vara perfekt!
Efter alla år av att önska dö vill jag nu förtjäna att leva.
Men jag har svårt att lämna rädslan för att dö bakom mig, ”Tänk på Döden”, den finns där varje dag. Genom det förankrar jag min önskan om att leva var morgon, var natt. Jag är en av de förskonade, jag tillfrisknade, men det finns kvar i själen.
Hur förklarar man rädslan? Hur förklarar man desperationen som finns inom mig att jag är här när andra inte får vara kvar, lämnar oss tidigare än önskat? Men jag är kvar? Har jag gjort mig förtjänt av livet?
Så roten, där min själ bottnar, är att jag inte känner mig förtjänt av att vara i livet, att min underbara kropp tagit så väl hand om min fysiska form där jag har misshandlat och försökt ruinera den. Genom en hård och tröttsam strid, till en operation som ger mig ett nytt liv, kroppen fanns där för mig, där själen tagit stryk.
Jag är min värsta fiende, den som dagligen misshandlar mig, den som försätter mig i ohållbara situationer för att jag inte förtjänar bättre, nu med 100 kr kvar fast jag planerat min budget och min besvikelse är total. Jag är så vansinnigt ledsen just nu, jag vill inte att Linda skall dö, jag vill inte att moster Barbro skall dö. Jag orkar inte med mer död just nu - självisk som jag är.
Jag är så ledsen för att jag är så elak mot mig själv, att jag låter ett futtigt möte på jobbet stjälpa mig så totalt. Jag orkar inte bekräfta mig själv, så jag orkar definitivt INTE bekräfta mina kollegor.
Jag borde förlåta mig själv för att jag blev så himla ledsen idag, jag skall inte se det som ett misslyckande utan veta att min ork är tunn, just nu är rädslan ofantligt stor. Jag orkar inte bekräfta eller finna styrkan att förklara, be om ursäkt.
Vem finns där för att bekräfta mig när jag behöver det?
Vem finns där för stöd när rädslan totalt slukar mig?
Vem finns där att hjälpa mig bära när det blir för tungt?
Vem finns där för att reta mig till ett leende när jag hellre vill gråta eller skrika?
Jag finns där!
Just nu är jag trött, just nu orkar jag inte bekräfta någon annan, just nu är mitt mål att se till att förbättra det som JAG gör för att fälla mig, bli bättre på att tillåta mig, bära mig och försäkra mig om den trygghet som jag KAN ge mig själv! Jag utmanar mig själv att bli bättre på att ta hand om mig.
Jag skall fortsätta tills jag lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar