Det blev lika mycket kaos inom mig som det var runt mig denna vecka. I söndags packade jag ihop för att flytta till vardagsrummet under tiden som mitt sovrum renoverades. Jag menar, jag befann mig hemma i mitt hem, med mina saker runt mig, i en säng, med madrasser på golvet, som även prinsessan på ärten skulle ha somnat på.

Men jag kom inte till ro, söndag till måndag, inte måndag till tisdag, tisdag till onsdag och vid den tiden var jag i upplösnings tillstånd. Var så trött, genom trött att tillochmed jag hade svårta att hantera mig själv, FAST jag brukar vara tålmodig med mig själv.

Natten onsdag till torsdag fick jag sova i mitt sovrum som är så vackert, målaren hade hållt det han lovat och satt ihop sänggaveln åt mig, med den ilska som jag sparat på mig lyckades jag få på alla madrasser (tre) bädda och få in alla andra möbler, och efter en stunds vila hade jag fått upp det jag önskade på väggarna.

Jag sov gott den natten, även fast jag inte var utsövd när jag vaknade på torsdagsmorgon. Så började jag må underligt, kanske för att synen av ett barn projektilspy på spårvagnen var allt annat än mysigt, kanske för att tröttheten finns kvar. Men ju mer tiden gick, ju underligare mådde jag och så: japp, hela natten, hela morgonen och nu har jag inget mer kvar. Glaset jag drack för en stund sedan får stanna tycks det.

Men mitt sovrum är färdigt, jag har mitt sovrum tillbaka.