Lördag kväll

Vänta inte på att vänskapen ska komma och knacka på din dörr. Gå själv ut och knacka.

De senaste två veckorna har varit enormt tuffa, jag vet vad det är som utmanar mig men när orken tunnas ut, rivs murarna ner och försvaret går, ironiskt nog, upp. Jag glömmer allt jag lärt mig och kastar lätt in handduken i tron att allt jag byggt upp är förlorat och orkar knappt bry mig.

Men jag bryr mig, jag bryr mig mer än någon kan ana.

För mig har det varit ett par veckor i kris, nu utgår jag från mig, jag tar INTE in det som hänt i vår omvärld, för det kan jag inte krävas att sätta allt i relation till. Även fast man har det hur bra som helst, kan själen och hjärtat vara sargat, för att vara lite poetisk.

Jag är rädd för att bli jämförd med andra och andra saker ute i världen, för jag vet inte om jag skulle klara skammen, hur dum jag skulle känna mig. Jag jämför mig alltid ändå, det är en del av min problematik. Bättre att jag jämför mig med mig själv, det räcker väl.

Dessa veckor har jag känt mig väldigt ledsen, väldigt ensam, utan stöd, ingen i ”mitt hörn” ingen som backar mig, klappar mig på ryggen och säger att det kommer att bli bra skall du se. Jag står ensam, tur att jag har mina katter.

Jag vill inte att någon annan skall lösa mina problem, det är inte det jag säger, vill inte vara beroende av en annan människa för mitt väl mående, men ett stöd kan ta många former, vänskap är ett, en kärleks relation en annan. Men jag vill inte förlita mig på en annan person, en man, för att jag skall känna glädje, lycka. Det vill jag uppleva en då, bara dela den känslan med en annan, i bland, men inte att lyckan är beroende av en person, en man.

Jag vill vara relativt hel - när en annan möter upp mig.

Vänskap har varit onödigt komplicerat för mig, för jag duger inte som jag är, är min tro. Det sätter mig i ett underläge jag själv skapat, och eftersom det inte överensstämmer med mitt ”sanna jag” ställer det alltid till problem. Så jag skall fokusera på att lära mig vara mer vilande i mig själv.

Jag ser gärna ett socialt ”nätverk”, jag ser gärna att jag fortsätter att lära, växa och utvecklas, det är livet.

Men jag ser även att jag slutar nedvärdera mig själv, förminska mig, utan helt enkelt står för den jag är. Med hull och hår.