Den här veckan, den här arbetsveckan hade endast fyra dagar, jag arbetade bara fyra dagar som kändes som om den var flera veckor lång. Dagarna var tunga, långa och obehagliga, kände ett stort obehag i hela kroppen. Som en irriterande stickad gammal tröja i ylle, varm, kliar som tusan och för trång för att få av.

När jag vaknade på morgonen kändes det inte som jag sovit överhuvudtaget. Att ta mig till arbetet var en ren kraft ansträngning och ingen tycks förstå hur enormt tungt det är, vilken utmaning cg framgång när jag kommer till min arbetsplats. Ingen förstår och ingen har något intresse av det heller - så är denna verklighet som jag lever i.

Samtidigt är jag inte speciellt omhändertagande om min omgivning. I torsdags nästan sprang jag till spårvagnen efter jobbet, jag ville bara hem, hem och kasta av mig kläderna som skav på min kropp, duscha av mig denna irritation. När jag kom till hörnet av Hotell Opera råkar jag på en tjej som grät, hon hukade sig ner mot trottoaren och skrek ut, grät så det skar i mitt hjärta.

Först blev jag chockad och lite rädd, lite rädd för att hon kanske skulle begära något från mig, när dessa tankar virvlade runt hade jag redan lämnat henne bakom mig och var närmre spårvagnen. Men jag skämdes, jag skäms att jag inte stannade till och frågade henne om hon ville ha någon hjälp, om jag kunde hjälpa henne med något. Jag ville inte fråga för jag var rädd att hon skulle önska min hjälp, en hjälp jag inte kunde ge mig själv denna vecka.

Men mitt hjärta värker av det svek jag gjorde mig skyldig till, svek mot medmänskligheten som jag önskar mer av, jag levde inte upp till den själv, allt jag ville var att komma hem, hem till min säkerhet, min frid, min oas, hem och duscha av dagens obehag, jag ville inte hjälpa en annan sorglig medresenär.

För det ber jag om förlåtelse.

Nu är det helg och jag skall ta var tillfälle och njuta av var timme, var timme av egen tid, min helg frid.