Så är det

Förra veckan fick jag tre daskar på handen, eller jag kanske skall använda korrekt språk, jag upplevde det som daskar och det var bara otur att de kom efter varandra. För det fanns ingen tid för återhämtning. Eftersom det inte fanns tid för återhämtning gjorde det väldigt ont. Smärtan var vass, så vass att jag blev väldigt ilsken, vanligtvis när det sker går jag ut på en bergsäkragång för att förstöra, självdestruktiva handlingar kommer fram.

Men mina medel för självdestruktiva handlingar är borta, det går inte att föräta mig, jag kan inte shoppa loss eller ta massor av värkstabletter, handlingar till för att ta bort smärtan. Så jag satt vackert där i hörnet av soffan och osade ilska.

Det gick över, återhämtningen är snabbare, det tar inte lika lång tid för mig att återhämta mig, att få mig lugn igen, tidigare kunde jag bära med den där ilskan tills, tills evighet. Jag är mycket stolt över mig själv.

Att omgivningen undrar om terapin gör någon nytta egentligen, jag har varit i terapi sedan 2007 och det tycks finnas individer som inte ser någon förändring hos mig - till er vill jag säga att, bara för att ni inte kan se förändringarna betyder det inte att de inte har skett. Jag vet.

Depressionen kommer att vara med mig för resten av livet, jag håller på att utveckla metoder som skall hjälpa mig på vägen. När allt blir nattsvart, i dag, idag vet jag vad som händer och att de INTE kommer att vara för evigt. Det kommer att gå över - det är en förbättring, en styrka som jag har arbetat fram, den styrkan är stabil.

Jag ser en förbättring inom mig. En styrka som jag kan luta mig mot. Men självklart kommer det dagar som är arbetsamma, som är tunga och som känns som det aldrig kommer att gå över. Men istället för att hålla i så hårt att knogarna vitnade, släpper jag taget och flyter med i underströmmen.

En del som jag arbetar med är rotlösheten, att "höra till" är av betydelse för mig. Jag menar inte höra till en grupp människor utan en PLATS, ett hem. Ett HEM är oerhört viktigt för mig, ett ställe som är mitt där jag vet att jag får stanna så länge jag vill. Mardrömmern är att återgå till där jag började, bland opersonliga och döda 70 - tals projekt. Pratade med Familjebostäder och de sa att du får bo i din lägenhet hur länge du vill, så länge du betalar hyran, även fast jag visste det, så andades jag ut. Mitt hem är MITT HEM.

Så mitt hem, min lägenhet är av stor betydelse, att tillhöra Majorna, Kungsladugård. När jag är på väg hem känner jag hur hela kroppen reagerar när jag kommer till Stigbergstorget. Nu är jag hemma, nu är jag i min stadsdel och tack gode GUD att jag bor här!

Att ha den stabiliteten hjälper mig att bygga vidare på mig själv som individ, så ja, jag har gått i terapi i tre år, mig har det hjälpt oerhört, jag går tacksamt dit en gång i veckan. Där tas min oro, min ångest på allvar. Där förstår de vad jag menar och vi försöker bena ut vart roten ligger, ta fram de rätta verktygen för att klara vardagen. För mig är det en otrolig förmån och jag är oerhört tacksam för de resurser som de lägger på mig.

Nu har jag fått utmaningar, jag har antagit dem och arbetar mig framåt, det går lite upp och ner, hit och dit, men jag ARBETAR med mig själv, med den dåliga självbilden, självförtroendet och självkänslan jag har.

Jag gick i tusen bitar när min lilla syster dog, jag klistrade fast bitarna lite på måfå, med det höll inte så länge och genom årens gång har bitar ramlat av mig och delar av mig har försvunnit längst vägen - nu försöker jag bygga upp och göra en stabilare Marie, med hjälpa av amering och betong så "vi" håller samman livet ut. Uppkommer det sprickor är det inte djupa och går att reparera.

Kanske finns det ingen förklaring eller orsak till varför jag är som jag är, kanske vill jag bara ha uppmärksamhet, att man skall tycka synd om mig, att märkas, vara speciell. Det är min fasa. Det är sant, jag har under mitt liv haft detta drag och behov av uppmärksamhet, behov av att mina medmänniskor skall tycka synd om mig. Jag älskade omvårdnaden, känslan av att vara betydelsefull, få kroppslig kontakt via kramar och en hand på axeln. En känsla av trygghet mitt i kaoset som rådde inombords. Men det sökandet efter sådan negativ uppmärksamhet finns inte mer, den är "bort arbetad".

Men jag får ingen omvårdnad, vill inte längre ha någon omvårdnad från någon annan heller, jag vill ta hand om mig själv, det är den kompetensen jag arbetar på tillsammans med min terapeut. Träning att vara min egen förälder, en person som tar hand om mig själv och ser till att jag har det jag behöver för att klara min vardag. Omvårdnad i hygien, mat, ekonomi, varma sockar och varm flanell pyjamas. Att jag kommer upp i tid till arbetet, betalar mina räkningar och min medicinering.

Jag ansvarar för mig själv och jag blir deprimerad så är det och det är min sak att ta hand om, ta hand om mig genom de tyngre dagarna som oundvikligen kommer - och det handlar om mig, hur jag hanterar livet, hur jag uppfattar det som sker runt mig, att jag bygger upp mig så jag klarar livet.

Jag är överkänslig, jag är rädd att jag skall vara helt värdelös, jag är rädd att det de andra säger om mig skall vara sant och hur jag känner helt fel. Men nu får det vara bra. Jag orkar inte mer, förra veckans tre daskar lämnade ett blåmärke, men jag går hel ur det här!

Jag är som jag är - bara att acceptera det och inse att jag utvecklas vidare, så är det.

Hur är det för dig?

Olivia

Älskade Olivia

Vi har varit vänner nu i lite över fyra år, och du har blivit en del i min lilla familj, en liten familj bestående av två små katt fröknar och jag.

Du är en lugn, lite blyg tös, med ett stort härligt hjärta. Vi känner varandra väl, vi vet vart vi har varandra. Jag får klappa din mage, hålla dina underbara tassar, du håller mig varm där du ligger bredvid mig i soffan och det känns när du lämnar din plats i sängen. Du har ett stort tålamod mot både mig och din lilla syrra Azalea, speciellt när Azalea kommer och nästan lägger sig på dig för att gossa hos dig en stund. Du tvättar både mig och syrran, vore det inte för dig skulle nog både jag och syrran go lortiga genom vår dag.

Du kom till mig en sommar endast 14 veckor gammal, med din "gammel matte" Pia, Pia visade mig hur jag bäst sköter om dig och fanns alltid till hands för råd och allmänna panikfulla samtal, med samma lugn svarade hon på alla mina frågor gällande din vård.

Pia har nu varit i från oss i ett år, det var svårt att förstå att hon hade gått bort, att det var orsaken till varför jag inte kom i kontakt med henne, jag har inte varit förmögen att ta bort Pias mobilnummer, det får finnas kvar tills.

Men Olivia, min underbara lilla Buddah, Gudarnas vad glad jag är att du finns hos mig, inte visste jag att det var möjligt att älska ett litet ulligt djur som du, så mycket som jag gör.

Tack för att du finns!

Styling med Leva Livet

I dag har jag varit på styling med ”Leva Livet”, lokalen fanns högst upp i huset som låg på Stigbergsliden. Först fick vi vänta utanför porten i en kvart så vi var ordentligt kalla, sedan gick vi upp för alla de trappor till översta våningen - jag klarade det utan problem - mycket stolt över detta!


Sedan in i deras lokal som skulle fungera perfekt som en studio, men efter att ha suttit där i den vita lädersoffan i 15 min var jag genom fryssen, jag frös så det gjorde ont i skelettet. Fick tillslut sätta på mig ute jackan för min överlevnad, så kändes det i alla fall.


Måste säga att detta med styling nog inte är för mig, tycker inte om att bli tillsagd vad ”jag skall ha på mig” inte för att man måste följa de råd man får, men med mitt enkel spåriga tänkande så hamnar jag där. Jag tyckte det var trevligt att träffa mina ”projekt vänner” för jag tycker de är en grupp härliga människor, så jag satt och lyssnade.


Men lärdomen om mig själv och min ovilja att följa ”regler” eller ”råd” var en ”aha” stund, likväl från vetskapen om att jag lämnat Oprah bakom mig, jag köper inte allt den damen säger heller, vilket jag gjorde tidigare, allt hon sa var gällande. En av stylisterna använder Oprah som referens punkt.


Nu fann jag att, att jag utgår från MIG SJÄLV och det är viktigast, att jag faktiskt gillar mina kläder och den ”stil” jag må ha, jag vet vad jag gillar och inte gillar. Jag vet att jag vill ha natur material, bomull älskar jag och det skall vara en speciell mjuk variant av bomull som mina fingrar är expert på att hitta. Jag handlar det jag tycker om, jag handlade, skall jag väl säga för kläderna jag har i dag köpte jag för tio år sedan - bevis på att det är rätt mode ”neutrala” kläder.


De andra tyckte det var mycket bra och de fick mycket tips och råd på vägen, de är inte lika ”säg inte åt mig vad jag skall eller inte skall” som jag. Nu fanns det inte mycket att välja på på ”Ebbes Hörna”, en av stylisterna hittade en sjal åt mig som jag köpte, något jag själv inte skulle ha sett, så det tackar jag för, men jag hittade även något jag letat efter under en mycket lång tid - en pedistal!


Jag hade en trevlig, dock iskall, söndag förmiddag, nya intryck och ett ”mönster brytande” genom att göra en aktivitet utanför hemmet under helgen. Men jag har åkt på en ordentlig huvudvärk och känner det som om jag aldrig kommer att bli varm igen. Känner mig lite dålig, om det är för att jag börjar bli sjuk eller för att jag suttit och blivit kall under för - och eftermiddag det vet jag inte.


Nu skall jag göra mig en kopp te och fortsätta värma mig.


Jag fortsätter med min ”stil” men det var verkligen en förmån att få gå denna förmiddag, är mycket glad för det!


Tack härliga Pernilla som var med oss och Maria som ordnade det!

Fredag och jag är hemma

Var ganska glad när den här arbetsveckan var över, inte för att den har varit speciellt arbetsam utan mer för, ja, det var bara skönt helt enkelt. Arbetet är som det är, totalt förvirrande eftersom det ändras, det som gällde i går gäller inte idag. Försöker inte låta det störa mig, har tidigare ifråga satt och allmänt undrat, men har beslutat mig för att låta det vara, det är inte värt det i slut ändan.

Mitt andra beslut är att undvika att gå i affärer och det anser jag nu vara ett mycket klokt val. När jag gick och postade ett brev var det som att försöka simma uppströms - väldigt tröttsamt. Alla dessa människor, trångt och alla rusar förbi, och för en tjej, ok, kvinna, som beslutat sig för att välja ett mer rofyllt sätt att leva mitt liv, upplevde jag det som stressande, att alla stressade, ironiskt nog.

Så jag lämnade Nordstan bakom mig med ett leende på läpparna, inget dumt beslut att ta, sluta shoppa och andas ut, härligt. Så jag unnade mig den Italienska osten idag, och Haloumi till kommande veckas luncher.

Sedan jag kommit hem har jag sorterat lite i hallens garderob, satt i gång en disk och diskat upp stekpannor och kastruller för hand. Plockat bort allt onödigt från soffbordet. Nu sitter jag gott i soffan, Azalea ligger i sin lilla korg i klätterträdet och Olivia uppe i kryp-in högst uppe på klätterträdet.

Ron ligger åter igen över älskade Majorna, Kungsladugård och Sandarna - Gud så lycklig jag är över att jag bor här!

Har inskaffat en bebies borste, har kommit på att det ger min nya mycket korta frisyr en bättre look - tycker jag i alla fall! Håret visade sig bli mjukt och ser så mycket tjockare ut. Håret har vuxit det ser jag, i alla fall, säg 4 mm, sedan jag klippte mig för två och en halv vecka sedan.

Haft en bra och återhållsam dag, så pass att jag var oerhört snål när jag skulle handla lite mat. "Behöver du det Marie eller vill du bara HA det? Ha det! Då ställer vi tillbaka den. Kom därifrån med en mycket mindre matkasse än vad som kunde ha blivit.

Den där "shopoholic" dragningen ligger kvar, den vill jag ha, åh, den vill jag ha, men nu är det fråga om överlevnad och överlevnad i relativt lugn, jag vill inte ha det som jag haft det, det tär på mig rent psykiskt.

När jag kom hem idag välkomnades jag av en gäspande Azalea och Olivias svans, resten av Olivia var redan på väg in i vardagsrummet. Jag pratade med dem på det där "prata bebis språk", som jag är säker på att inte ens bebisarna förstår. Så varför skulle två högst intelligenta katter svara på ett sådant barnsligt tilltal? Vet inte vad jag tänkte på.

Nu ligger Azalea och dinglar med svansen i klätterträdet och Olivia ligger ihoprullad i sängen. Lugn råder i Sandarna.

Det är allt skönt att komma hem - till ett hem med två otroligt härliga katt fröknar Olivia och Azalea!

Hårbotten, hårbotten

Jag har antagit en utmaning, en utmaning given av mig själv, jag skall fixa min hårbotten, den skall läka och bli fin, tyvärr tror jag det innebär kallare duschar, ja, i alla fall det vatten som skall hamna på huvudet. Det är svårt att hålla fingrarna i från håret, det kliar, och det känns lite underligt nu när håret är så mycket kortare. Det tycks som om eftersom fingrarna ändå befinner sig där faller sig att klia helt naturligt, och kliar jag drar jag som sagt upp såren.

På torsdag skall jag till Apoteket och be om tips, se om det finns någon produkt som kan hjälpa mig på vägen. Håret faller fortfarande av, men det är inte fullt så äckligt nu när håret är kort, förutom om jag haft ett tok kli avfall, då ligger en hårdriva på mina axlar.

Men alla näringsrika behandlingar tycks hjälpa mitt hår, för det är mjukt och härligt!

Sopmysteriet

Jag sätter mig trött på sitsen på spårvagnen, i väg till arbetet, jag ser den där på golvet, jag försöker ignorera den. Det är en Metro som ligger där, uppslagen på mitten smutsig av alla skor som varit på den. Jag kan vara duktig och böja mig ner, ta upp den och kasta den i sopkorgen som de nu har installerat på spårvagnarna, men jag skjuter tidningen under sitsen framför mig så den som sätter sig där får ta beslutet över om de skall ta upp den och kasta den eller låta den ligga kvar, som jag gjorde.

Jag skäms över min bekvämlighet, jag önskar att jag hade tagit upp den och kastat den. Lika känner jag för de mysteriska soppåsar som ställs utanför soprummet. De står där öppna för vind och väsen. Fåglarna söker efter mat, de plockar och kastar runt omkring sig. I början plockade jag upp påsarna och kastade dem i soppkärlet, men en dag slutade jag, för det kändes som ett evighets arbete.

I dag när jag var ner hade personen kastat de öppna påsarna på sopkärlens lock, så det låg äckliga sopor över hela lockat. Påsarna har blivit äckligare för var gång så det var även därför om jag slutade plocka upp dem. De finns utanför soprummet, inne på soprummets golv eller på locken, eller nere vid den fina rabatten eller som en driva av sopor på sopkorgen vid spårvagnshållplatsen. Jag tycker det är mycket tråkigt att denna person lämnar sina simpor så för vind och våg.

Sedan jag börjat projektet ”Leva Livet” har jag blivit ett återvinnings monster. När jag kastade mina sopor i dag låg det en oknuten påse i kärlet, i den stack det fram en tidning, ett mjölk paket. Det kliade i mina fingrar, men, nej, jag hoppade inte ner i lådan för att hämta upp det.

På jobbet springer jag efter den som öppnar posten för att se till att kuverten inte hamnar bland pappersåtervinningen, inte ”Post-it” lappar heller. Tittar på hur mycket papper som inte hämtats upp från skrivaren, papper som kastas, och som säkerligen skrvs ut fler gånger när den första gången är bortglömd i vår fina ”utskrifts” låda ovanför kopieringsmaskinen.

Hemma diskar jag ur risifrutti burkarna, tonfiskburkarna, spar glasburkar, bra att ha till mina penslar. Jag kastar folie lock i metall, plast över tidningar ner i mjuk plast, jag har utvecklat skarpa återvinningsögon, så pass att jag INTE kan kasta de nerfläckade, söndriga kläder, de görs om till trasor - jag har många trasor nu. Många kassar med kläder och böcker har funnit sin väg till Stadsmissionen.

Men jag har inte kommit åt personen som lämnar sina sopor vind för våg utanför soprummet och runt vår gård!