Ok, jag erkänner

Det är inte jag som målar, jag utnyttjar barnarbetare i lurvig päls, jag kunde inte hålla det för mig själv längre, rätt skall vara rätt oavsett....

Jag hade inte hjärta att flytta på pyret, hon tycktes ligga så gott där, så, mina målarplaner fick dröja en stund, och jag tappade bort vad det var jag hade önskat måla - men det var väl meningen för det blev början på tapet - från - torbjörn - tavlan som jag just nu sitter och beundrar, kanske ingen "Masterpiece" men jag tycker mycket om effekten mot min "cappucino" färgade vägg, det är grått - vinrött - lite svart - och tegel rött + vanligt röd färg i tapeterna på tavlan och de komplementerar varandra - hoppas jag stavade rätt där!!!

Tur att jag har hjälp!

I veckan

Jag fick detta brev tidigare i veckan, då känndes det extra skönt att veta att om fem veckor skall jag opereras, och när de 18 månaderna gått har jag förhoppningsvis gjort framsteg så ett möte med kirurgmottagningen inte är nödvändigt.

Tyckte vänte tiden på 18 månader var intressant och jag tackar Sophiahemmet för att de tar mot mig och opererar mig den 7 april.

Har bokat rum på Hotel Hansson som ligger nära Sophiahemmet, det var förvånatsvärt svårt att hitta lediga rum även över en månad innan, tror det har med Påsken att göra.

Är faktiskt lite rädd, men har läst allt jag kan komma över, även de negativa saker som kan hända men känner att det fortfarande är rätt beslut - mitt beslut.

18 månader -

Hettan dallrade i luften

Där satt jag, luften doftandes av jasmin och kaprifol, fåglarna kvittrar bland träden och gräshopporna sjunger sin jämna lugnande sång, jag sträckte på mig och fyllde på mitt glas med kall lemonad, viftar bort envis fluga med handen men hotar med min piska som just nu befinner sig lutandes mot min korgstol, allt för varmt att rida, allt för varmt för att göra något överhuvudtaget.

Arbetarna har dragit sig tillbaka från eftermiddags hettan och efter en lätt lunch lagt sig till rätta för en vila, barnen ligger nakna under myggnäten och deras mammor diskar undan efter lunchen och tar hand om dagens tvätt, många står redan i floden med vattnet upp till knäna - det tycks vara ett tillfälle för informations utbyte, en lättsam stämning av skratt och stoj bärs av den tunga luften till verandan där jag sitter, jag finner allt väldigt sömngivande så jag lägger mig tillrätta i hängmattan, sveper myggnätet över mig och ligger och lyssnar till livet runt mig.

Likt att finna sig liggande på botten av en båt med det kluckande ljudet som vaggvisa finner jag mig sakta sjunka ner i sömnens dvala.

När jag vaknar fryser jag, jag känner att jag svettats och benen är intrasslade i mygg...men vänta, jag är hemma, hemma i min lägenhet, det är kallt, rått, jag fryser, och klockan är endast 07.30. Värmen, lugnet och de ljuva dofterna försvinner, skingrar sig som röken efter eld - men det var skönt så länge det vara.

Spöken

Jag vaknade tidigt, ja, då menar jag tidigt för min del, vilket är vid 09.00, jag gick upp, satte på vattenkokaren för en kopp te och gjorde mig några smörgåsar. Satte mig tillrätta i min älskade säng och lyssnade på en P3 dokumentär om operation cobra tror jag det hette, om hur Rikspolisen blev indragen i ett utpressnings mål, hur utpressarna använde sig av högste man inom polisen, men som en rysare avbröts programmet innan jag fick veta VEM som låg bakom detta. Jag försökte igen, men programmet bröts vid olika ställen. Jag gav upp och satte mig för att skriva ner alla mina konstiga ideér om rättvisa, "min" rättvisa och de där oskrivna reglerna som råder socialt, de som jag alltid tycks missa och skapa lite problem för mig själv. Det kändes bra att ha det nerskrivet, först tänkte jag använda det här men ingen idée att brodera ut allt inom mig, kanske hur mitt innersta, innersta fungerar, inte för att jag tycks ha några begränsningar när det gäller att dela med mig.

Började plocka och sortera i alla de korgar som jag hade överallt, hittade massor med fina grejer som jag undrat vart de tagit vägen, men inte min älskade ipod, jag undrar vart du är?!

I bland kunde vi höra ett "wousch" "plonk" ljud, stora bitar av den snö som legat på taken gled av och landade i hög på marken, vi reagerade alla, det var ett sådant speciellt ljud.

Så, sådär efter lunch, flickorna hade fått sitt lördagsgodis bestående av burk tonfisk och jag höll på med min sista korg - då hördes ett "plonk" som om en tavla eller någon åkt in i garderoben. Jag trodde att Olivia och Azalea hade skojat runt och någon ramlat in i garderoben. Men det var tyst, inget spår av Olivia och Azalea satt i dörröppningen till sovrummet och tycktes lyssna intensivt.

Jag gick för att söka efter Olivia och hittade henne under sängen, det verkade som hon blivit skrämd, hon ryggade lite och hukade sig när hon smög in till storarummet. Jag satte mig på golvet och NÅGOT hade hänt, något hade skrämt dem, det verkade som de trodde att det som skrämde dem var kvar i lägenheten, de gick försiktigt runt och tittade.

Det tog en lång stund innan de lugnade ner sig, jag la mig tillrätta i soffan för en liten vilostund och fick sedan sällskap av Olivia och Azalea. Vi låg alla tre och andades ut.

Vad var det? Vad var det som hände - kan hända har vi ett spöke - nä - högst troligt är att det var snö från taket som rasa ner på min nätinklädda balkong - men vem vet!

Klagar jag alltid?

Jag vet inte om du har tänkt på det, men det är sällan tyst nu för tiden? Jag måste ha tid av tystnad annars "blöder mina öron" för att överdriva. Nu lever vi i en värld av tillgänglighet, även jag känner mig naken utan min iphone, kanske mest för allt annat jag har i den, för den ringer inte ofta. Men det gör ingenting.

När jag var liten, si så där 9-10år, bodde vi i ett nybyggt bostadsområde lite utanför Gälvle som heter Bomhus - Runstensgatan - ett bra bostadområde för familjer, en gård som var byggd som en fyrkant med kedjehus, lekplats i mitten, dörrarna kunde stå öppna och barnen hade möjlighet att springa in och ut som det behaga.

Vid utkanten av bostadsområdet fanns en skog, med en slalombacke, liten variant, och en skogsdunge. I mitten av denna skogsdunge fanns en öppning, en öppning med en stor sten med grön och grå mossa, dit brukade jag gå, klättra upp på stenen och sitta och lyssna på tallarna som knakade i vinden och trädtopparnas underbara meditativa brus.

Ibland fick jag sällskap av en pojke som bodde på området, Uno, men han brukade inte stanna så länge eftersom jag mest ville sitta tyst och bara lyssna - en lugn stund, ett ögonblick av harmoni innan det var dags att återgå till verkligheten.

Det var länge sedan jag hade den totala tystnaden, totala friden, och jag längtar HEM, hemlängtan. Det är svårt att förklara, jag är ju "hemma" som det är nu, men jag längtar hem, det är själva känslan.

Tystnad är min beluga kaviar och Champange, tystnad är min sportbil, lyxbil, eller vad du vill, den är dyrbar för mig, som en fin diamant, när tillfällena kommer, en söndag, eller under en promenad, tar jag mot det med öppet hjärta, och gör det mesta av den, försöker tömma min brusande hjärna, ta semester.

Tystnad är underbart, inte hela tiden, men eftersom vardagen är så fylld av ljud får jag aktivt ta beslut om att "ta tystnad". Boende i flerfamiljhus kan det vara en utmaning men det går - inget är omöjligt!

Kanske är det så att jag klagar för mycket - livet är som livet är, vissa saker kan jag påverka, andra saker får jag förhandla med mig själv om det är värt att bråka över, det som jag inte kan rå på är det lika bra att släppa.

"Befria Samtalet" jag, Plura och Morgan

http://www.befriasamtalet.se/vara-reklamfilmer

http://www.befriasamtalet.se/vara-reklamfilmer

Så var det dags

Jag hade skutit det i framtiden, det blir så traumatiskt för Olivia inbillar jag mig, fast tror att det är jag som lider mest. Det blir alltid en kamp om vem som är starkast, och den lilla buddhan som nästan ALDRIG ger ett pip av sig mjauade och jag började mitt mantra - det är för hennes bästa, det är för hennes bästa, det är för hennes bästa! Men hennes kropp är spänd och hon använder varje muskel, jag gör som Pia lärt mig, visa vem som bestämmer, men med Olivia har jag ALLTID varit så försiktig.

Okej, jag låtsas att Pia tittar ner och ler, "vad var det jag sa Marie, visa vem som bestämmer" jag pussar Olivia på hjässan och säger att det snart är över, det skulle gå snabbare om hon hjälpte mig lite genom att slappna av. Men Olivia gör vad hon kan för att komma fri.

ÄNTLIGEN är sista klon klippt och jag släpper Olivia som försvinner som ett skott, kvar på sängen är jag och Azalea, Azalea är bara intresserad av kattgodiset som var menat till Olivia, men Olivia var INTE intresserad.

Skuldkännslorna var enorma, jag smög mig runt för att leta efter Olivia och fann henne i badrummet, sittande på duschmattan, jag satte mig i dörren och förklarade för henne att det behövs klippas klor för annars kan hon få problem, hon vet inte vad det innebär eftersom matte varit så ducktig med att klippa hennes klor.

Vi tittade på varandra, jag sträcker fram min hand och till min stora glädje fick jag ett par slick och tillåtelse att klappa henne - himmlans vad skönt, hon har förlåtit mig även denna gång, tur att jag inte är lika stjåpig med Azalea, men hon är en liten dununge som alltid piper åt allt.

Olivia och jag är fortfarande vänner