Väntans tider

Jag väntar nu fått dropp och en hel del mediciner. Känner mig trött- och nervös.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Natt i Stockholm - Dags för Descutan 4% dusch nr 1

Då sitter jag här - i rum 223 - Hotell Hansson, och är mycket trött, stressade liksom upp mig för ingenting och var svettig när jag väl var på tåget.

Sedan satt jag bara, blev datorvakt åt en medresenärs dator och eftersom jag satt på tåget var det så glasklart att jag inget mer kan göta - just nu - så det var att bara vara - fast jag satte och spännde mig lite - så var det växelfel innan Gnesta....

Tog faktiskt en Taxi från centralen, och välkomnades verkligen med öppna armar när jag steg in på Hotel Hansson - jag blev så rörd, jag kände mig avslappnad, och säker.

Nu har jag ätit lite, drukit min sista cola light och skall nu läsa igenom instruktionerna för tvålen och ta mig an tvagningen, och sedan in i min nya PJ!

God Natt - skakig Marie

Hotell Hansson Surbrunnsgatan 38

It is only

It is only when we have the courage to face things exactly as they are, without any self-deception or illusions, that a light will develop out of events, by which the path to success may be recognized.

I Ching

Dagar kvar ca två

Inte är det vackert, har tagit bort lite skavanker men det mesta kvarstår, har även mätt mig i dag:

Mage: 122 cm

Hals: 41 cm

Överarm: 31 cm

Nedrearm: 19 cm

Övrelår: 65 cm

Vad: 43 1/2 cm

Byst: 122 cm

Vikt: 105 Kg

Har tagit det lugnt i dag, bar ner väskan, börjat packa och plockat i ordning hemma, vet inte varför det känns som om jag skall vara borta längre än eventuellt två till tre dagar - det är inte länge. Har inte gjort någon storstädning, men har i alla fall plockat upp och satt undan de 100 projekt som jag har på gång.

Packningen vill jag göra så minimal som möjligt - ett problem inga PJ byxor, tofflor hittade jag ett par jag glömt att jag hade, och har i-mellan-kläder och tänker resa hem i de kläder som jag reser upp med. För mycket mer än så behöver jag inte.

Rädslan har skjölt över mig vågvis, kommit och gått, kommit och gått. Fast i morgon är en vanlig dag, förutom att åka hem åker jag till Stockholm. Skall ringa och höra när jag skall vara på plats, tidigt på morgonen är det i alla fall.

Får lämna över mig i deras kompetenta händer och sedan är det upp till mig.

Känner mig ensam dock - men det går över det också.

Klockan är nio på kvällen och jag skall ta mig en dusch och sedan se över packningen igen och göra en sista överblick över mitt hem - städat är det kanske inte, men bättre ordning än vanligt!

Middag blev kokt torsk med äggsås.

Bland annat stekt sparris

Birgitta på Tempo i Sannabacken berättade för mig att hon brukade steka sin sparris, sparris en favorit för oss båda. Jag svarade att jag brukade "ånga" den.

Så till middagen bestämmde jag mig för att prova Birgittas metod och stekte sparrisen - himmel och pannkaka vad gott det blev, underbart, så jag känns ner till tårna.

Men sparris tillhör en av de saker som jag bör undvika efter min operation, eftersom det är trådigt, sparris, tomat, rabarber. Men Marie, dietisten sa att OM jag tuggade ordentligt kunde jag äta topparna av sparrisen - om jag tuggade ordentligt.

Tror dock att jag skulle klara mig utan sparris - även fast det är himmelskt gott.

Det är söndag och tre dagar var till operationen - inte nio längre, det har försvunnit lite dagar - de där envisa dagarna som alltid gav mig nio hur jag än räknade och även fast jag vet att en dag passerat. Underliga är att jag befinner mig kvar i, idag, och där tänker jag stanna, finns ingen anledning att skynda förbi eller sätta huvudet i en annan dag medans resten av kroppen är kvar i själva dagen så att säga.

Har köpt tvålen jag skall använda kvällen innan, den kostade 151 kr, skall även tvätta håret med det och av minne från forna dagar så minns jag mina tovor - men det går att reda ut. Har införskaffat ett förråd av Alvedon och Panodil Zapp så jag slipper be om hjälp - det är det värsta jag vet att be om hjälp. Jag vilar även lugnt i vetskapen att jag kan beställa min mat hem till dörren så även där kan jag klara mig själv.

Åker upp själv, geomgår operationen själv, tar mig hem för egen maskin, och upp i lägenheten och sjukskrivningen själv - det är nog bra, lära mig att förlita mig på mig själv.

Anki och Anette har erbjudit sig att hjälpa mig med katterna, jag känner tacksamhet inför det - att hjälp kan komma från oanade håll, ingen annan kunde, ingen familjemedlem eller vän, så denna hjäp betyder mycket för mig - denna hjälp är mycket värd för mig.

Och med det i tanke skall jag försöka städa lite här hemma, har försökt att få i hop tavlor som jag kan ha hos min frisör, som utställning igen, behöver dock något spektakulärt känner jag - en damm och katthårsfri lägenhet är spektakulärt anser jag - ursäkta stavfel.

Livet handlar om förändring - om du vill eller inte

Jag såg det hända som i ”slow motion”, jag hade min iPhone i handen och frös, kanske kunde jag ha räddat honom. Kanske. Han var en av de detaljer jag var oerhört stolt över, det ironiska är att jag precis flyttat honom från ena till andra sidan av linneskåpet.

Det var Azalea som satte i gång händelsen. Nu är hon försiktig och säkerligen lite öm efter sitt fall.

Azalea tycker mycket om att sitta högst uppe på ”Lack” hyllan, hennes plats, där kan hon övervaka sitt kungarike och sina sotar.

Jag hade satt på min dator för att sätta mig ner och skriva en stund, jag tittade bara i telefon för att se när ett program som jag önskar se börjar. Jag såg Azalea ta sats, sedan - i ”slow motion” hur hon kanar av hyllan, försöker få grepp och hänga kvar i sidan, för att rasa ner mot linneskåpet och sedan bakom skåpet - ansiktet av min Thailänska Buddah föll, kanske hade jag kunnat fånga upp det, kanske. Men jag var frusen med min iPhone i handen.

Hjärtat var i halsgropen, chockad, innan jag ser att Azalea är oskadd, innan jag vet att det lilla livet andas - står jag fortfarande frusen.

Men där kommer hennes nos fram under skåpet och snart följer hela hon med ut, hon går skamset bort till dörren, sätter sig och tittar liksom på mig ”under lugg.” Min minsta bebis är ok, om något omskakad.

Då följer min blick smulorna av Buddah som ligger på golvet - viktigast är att Azalea är ok, viktigast är att Azalea är ok!! Jag tvingar tanken runt i huvudet, runt mitt hjärta. Men, min thailändska Buddah som varit med mig så länge - som jag riktat mina ord av ångest, sorg och glädje mot - min terrakotta vän - han är nu borta, jag försöker att INTE känna ilska, jag FÖRSÖKER inte känna sorg, ledsamhet - han var av terrakotta, han var från Thailand, han har varit med mig länge.

Det är/var dock en SAK, även fast den hade speciell mening för mig - jag kan inte kasta bitarna, jag kan inte kasta bitarna - vill att han skall fortsätta vara med mig - om så även i bitar. Jag skall lägga hans bitar i krukorna med mina växter, jag skall lägga en del i fönstret - nu har en anonym Panduro Buddah fått ta HANS plats - det är inte samma känsla - men livet är förändring och utmaningen är att följa med så gott man kan i svängarna.

Azalea är chocka men hel, hoppas jag, insidan vet jag inget om, men hon ser chockad ut, jag har hållit om henne, vi har nospussats, vi har sett till att vi vet att det är ok - huvudsaken är att hon är ok.